Därför behöver vi tips på hur vi klarar vår vardag. Främst på arbetet (där vi ändå verkar spendera hela våra dagar) men även utanför. Det här är ingen månad som annars kommer ta någon nåd på nån där ute.  Nästa månad är årets dyraste till exempel.  Några tips på survival skills i höstmörkret kom in till mig när jag frågade runt bland mina vänner. Det var bland de bästa tips man kunde få:

• Börja träna / höj endorfinnivån i kroppen genom fysiska ansträningar
• Ät kosttillskott som Omega 3, som också lindrar mild depression
• Johannesört, rödrot och andra prylar på apoteket kan stabilisera humöret något
• Gör alla privata telefonsamtal på arbetstid, maximera att göra ”tråkiga saker listan” på arbetet eller på fikarasterna
• Man går ALDRIG på toaletten på fikat
• Ladda hem ny musik, spela konstant nostalgisk och energirik musik som triggar igång flams, minnen, styrka o.s.v.
• Har du möjlighet, ha sex, onanera, håll ditt sexuella vid liv på arbetsplatsen. Allt från att läsa porrnoveller på mobilen (eller film för den delen)  till, om du är singel, fixa ligg. Fy fan för att ruttna på arbetet. Håll lågan vid liv till partnern där hemma eller på mobiltelefonen.
• Drick INTE alkhohol då det triggar igång vilande depressioner många gånger och tar musten ur din fysiska och psykiska styrka – vila istället
• Läs böcker. Glid in i en annan värld eller helt enkelt läs böcker som du  blir bättre och smartare av. Om du har ork, gör det på bussen hem, annars:  sov och vila.
• Försök sova över hos vänner närmare din arbetsplats, arrangera sovmornar åt dig själv
• Kolla upp och utnyttja rättigheter du har på jobbet. Vad använder ni friskvårdspengarna till? Har ni sådana pengar? Den 1 Januari byggs det upp en ny pott, så passa på nu att ta ut de pengarna för att t.e.x. kunna träna på jobbet, eller köpa utrustning eller fixa massage.
• Köp filmer på subdvd.com och utforska någon ny filmgenre du missast typ svensk Sexploitation
• Var spontan. Ta bilen (om du har en) till en okänd destination, köp en resa, hör av dig till en gammal vän, behåll tonåren – gör saker du gjorde då, försök komma på något ”oväntat” varje dag. Lev! Och ”Lev mer!” på jobbet.
• Family Guy, South Park, American Dad m.m. är i produktion igen tillsammans med en hel del bra serier. Se dom. Skratta.
• Slötitta ALDRIG på TV. Om du ska se något. Bestäm själv vad, hur länge och med vilka. TV är i regel bara deprimerande.
• Bryt alla mönster – prata med någon okänd. Grannen, arbetskollegan..vem som helst.
• Våga skratta. Åt allt. Speciellt din situation.
• Skriv en text, måla, bygg något. Håll kreativiteten vid liv. Gör det bara för dig själv, ingen annan.
• Det är sjukdomstider, man kan bli allvarligt sjuk med långdragen förkylning t.e.x. Istället för att trilla dit, och offra helgen på det, sjukskriv dig och vila. Det är inte värt, ingen kommer tacka dig om du arbetar ihjäl dig och blir sjuk.
• Ta ”mikropauser” och Pauser så mycket du kan i ditt arbete. Som sagt: INGEN kommer tacka dig om du blir långtidssjukskriven eller bryter ihop.
• Satsa på extra gott fika på jobbet, fixa den där extra goda kaffekoppen, sätt upp det där plakatet, skriv ut den där artikeln, prata om hur det är på jobbet. Skapa rörelse.
• Gör motstånd. Allt ovan är att göra det. Låt inte hösten eller arbetet knäcka dig.

Som barn var det dom satte standarden vilka leksaker och saker man ”skulle” ha och kunna göra. Prinsessan valde aldrig en bonde. Man skulle vara Prins.
Som tonåringar såg vi att de, trots, att de festade mycket fick höga betyg – då de hade hjälp hemma. De hade alltid rätta kläderna, rätta språket, nyaste prylarna. Vi såg också hur ett helt samhälle glorifierade dem och höjde de till skyarna via musik, tv-shower, reklamer och kärlekssagor. De kunde ha olika utseenden, olika former, men samma innehåll. Det framgångsrike rike – den fattige värdelöse.  Sen kände vi hur varje gång vi satte oss på någon restaurang eller pub, genast blev inkomstindexerade och jämförda med dom, av kvinnor vi sökte uppmärksamhet av. Hur många gånger en kvinna vänt på klacken och lämnat en arbetarman på mindre än en minut för en tjockare plånbok vid bardisken är för deprimerande att tänka på. Kärlek räknas inte, i en värld där allt utgår från deras premisser av vad det är. ”Horor” har bröder skrikit i frustration, av exkluderingen, av att ställas utanför vad en liten elit bedömt som ”framgångsrikt”.

Sedan som vuxna så hör vi ”hur vi borde vara” – allt från att vi snusar, till hur vi pratar, till vad vi tjänar och  har på oss och vad ”vi borde” göra på vår lediga tid. De hade tid, vi sålde våran.
Några av oss fick bittert erfara kärleksrelationer slitas upp när mer ”framgångsrika” män tog våra flickvänner, fruar och älskare ifrån oss. De hade tid, vi sålde våran. De kunde ersätta den tid de arbetade med pengar och flådliga prylar, det enda vi kan erbjuda är ett arbetarliv till våra kvinnor. Ett hårt, slitsamt, liv. Ett äkta liv. Ett liv som skrämmer, och hotar, dagens illussionssamhälle. Ett liv som erbjuder mycket, men i allt arbete och tunga tider, riktig, levande, kärlek och lojalitet. Vi är inga produkter.

I media har vi lärt oss att försöka efterapa dom och lärs oss ”vad som är fint” och ”hur man ska vara” för att förtjäna t.e.x. ”kärlek” och ”framgång”. Begrepp som bara sätts i relevans med, just dom. När de flinar från Dressmanreklamen eller med blekta leenden från tv-apparaten  spänner de flesta av oss valkiga händer i rent förakt. Vi har inget gemensamt med dom.

Vi lärde oss att bittert hata. Det var inte sällan man blir eller blev ryckt i örat för ”homofobi” när man vände sig emot de normer kräken krälade fram på och haspla ut sig ”bögjävel” mot någon till androgyn överklasskille som struttade fram i tv rutan eller satt på krogen och skröt över sitt IT-företag. ”Konservativ”, ”Bakåtsträvande”, ”Intolerant” – överklassen har alltid haft peruker och kitsch. Vi har alltid haft ryggont. De har varit pigga, vi har varit trötta. De har haft pengar, vi har gett dom våra. De har haft kvinnor, vi har förlorat våra.

Allt är i direkt relation till överklasskillen. Det är våran ärkefiende.  Det finns inget broderskap, ingen ”given manlig gemenskap”. Det kan aldrig finnas någon fred.  Vi hatar dom. De har förslavat oss i hela våra liv, förminskat oss och försvårat våra egna, sanna, sidor att explodera ut i kreativitet och skaparglädje.  Helt enkelt för att det aldrig duger. Det duger för oss, det duger som snusen under läppen eller trötta steg hemåt efter jobbet eller som korv och makaroner. Vad vi är, och kan bli, kan aldrig sättas i relevans vad de försöker göra. Våran värld skulle se så annorlunda ut.  Det är vad vi är – och vi ska aldrig skämmas. Det är dom som gjort oss fula och vedervärdiga, helt enkelt för att de aldrig kan se det vackra i det ärliga, sanna, riktiga, livet. De förfasas över sanna ögon,  tårar, blod – men även kärlek, lojalitet och sann vänskap. Allt för dom är en lek. Vi slutade leka sekunden vi såg dem första gången.

Det är därför den kvinna som väljer att stanna med en manlig arbetare är den finaste och underbaraste vän du någonsin kan få.  Det är i den kärleksakten, som vi manifesterat vårat motstånd.  De slåss mot sin egen muterade, vidriga, fiende, vi slåss mot våran. Våra verkligheter måste vinna.

Min blogg är helt fristående från lokalavdelningens, jag delar inte alla åsikter med förbundet (men de flesta), jag skriver som privatperson och så vidare. Jag tycker däremot att verksamhetsåret hitills har varit riktigt tillfredsställande för att vara en så pass ung lokalorganisation. Nu satsar vi på vår vinterkampanj (som kommer avslöjas på FAS Umeå’s blogg snart!) och den kommande vinterfesten

Mitt starkaste minne från den perioden fram till 2000-talet skulle vara färgat av kritiken mot EU och det motstånd som också föddes ur den bland mig och mina kamrater. Det enda andra exempel på faktistk praktik i den åldern och under de åren, är en skolstrejk som utmynnade i en demonstration som ockuperade hallen i kommunhuset i Umeå, med väl valda ägg kastade mot polis och politiker.  Resten var färgat av en intensiv känsla av orätt i och med vårat EG inträde och mer eller mindre en känsla av Invasion när EMU kom på tal.

Förutom enstaka valplakat och de pins som förnedrade b.l.a. Carl Bildt och de klassiska ”Nej till EG”  som jag minns via mina bussfärder till och från skolan så minns jag EG-valet 1994 förvånansvärt väl. Jag minns hur jag förvånandes över ”demokratin” i och med att vi gick med i EG trots att valsiffrorna var i princip nästintill lika stora. 1994 var alltså året jag för första gången ifrågasatta demokratin som fulländig. Det var också då den djupa känsla för orätten mot Norrland drogs igång.  I de vardagliga diskussioner som uppkom snappade jag snabbt upp faktumet att hela Norrland, då liksom nu, röstat Nej till EG och många omkring mig muttrade ilsket om att det var fel att man trots så pass lika röstresultat gick med, och trots att en hel landsände sagt tydligt nej, gick med i projekt få ens visste någonting om. Det var alltså då min ”seperatistiska” sida också skapades.  Propagandan från bland annat Ronny Eriksson och andra Norrlänningar på lokal tv’n om ”kapitalistprojekt” och ”toppstyrning” sög jag till mig från första början i min politiska skolning.

Men jag verkade leva i värld av koncenus. Ingen jag visste i min omgivning verkade speciellt nöjd över valet. Agget mot Högern var stort runtomkring mig. Sverige låg svallvågorna efter den första moderna kapitalistiska krisen och det verkade hända saker runtomkring mig konstant. Jag minns dock en tydlig känsla av ett politiskt koncenus i den lilla bruksorten – EG var ett jävla helvete.

Några år senare när jag börjat gymnasiumet så flimmrar minnesbilderna upp igen. EG har jag omformats till EU i min värld (trots att EG redan i EG valet blivit EU). I skolan ska nu denna Union vara ett måste på samhällsdiskussionerna som jag tidigare varit relativt ointresserad av (innan dess var det främst Historia jag intresserade mig för) – men här börjar det hända något.

Åren i hög och mellanstadie har sakta men säkert bidragit till ett ökat politiskt intresse – hemma har jag hittat tidningar från fackliga pressen och flamman. Mina föräldrar är båda politiskt aktiva, diskussionerna hemma har fått mig att snegla bort från de tjocka böckerna om ”världshistoriens abc”. I ett svagt ögonblick när jag går högstadiet drar jag mig mot Ung Vänster, och sedan RS (numera lokala Arbetarpartiet) – men när jag börjar gymnasiumet har jag tack vare flera besök i skolbiblioteken blivit mer dragen åt Anarkismen det sista året på Högstadiet  (”Syndikalismen” av Daniel Guerin minns jag sedan mellanstadiet).  Något som inte minns märks genom att jag blivit punkare (sedemera skinhead) på heltid och inte bara lyckats elda upp svenska fanan och göra en musikteater som handlar om att avrätta kungen (med synthljud som k-pistskott i typ 10 minuter i rad) på musiklektionenerna utan också med mer eller mindre politiska ”utspel” av väldig låg nivå i stuket ”kapitalistjävlarna ska skjutas” och spela in falska videos när Hitler tar över makten i Sverige (Om jag minns rätt, med en EU fana som armbindel).  Sista året får jag också tillbaka en bok jag skrivit i på lågstadiet om ”vad jag vill bli” där står det ”jag kommer bli fabriksarbetare”. Inget ”vill” utan ”kommer”.  Det är den sortens karaktär som nu möter den andra vågens EU motstånd på gymnasiumet. Den första ebbade ut 1995 efter första EU parlamentsvalet.

Det är valåret 1998 och jag har just börjat gymnasiumet och är rakt på väg in i en politisk smäldegel. Nu är det mitt i Umeås ”glansdagar” med militant veganism, en rörelse som lika gärna kan vara på månen när jag förbereder mig för mitt livs första seriösa politiska debatter. Mina motståndare är inga andra än Egil (moderat) och Anders Ågren (numera Moderat ordförande för västerbotten. Politisk idol: Margaret Thatcher). Jag minns väldigt lite om debatternas innehåll, förutom att de var hårda, stundom väldigt hårda. Men de hjälper mig också. Som lärare är det deras plikt att lära mig debattera, diskutera och kritisera. Det tackar jag dom för.  Men inte minst så har EU-frågan blossat upp rejält. Alla partierna har frågan på agendan om ett kommande EMU val och nu har också EU’s effekt på Sverige börjat kritiseras, med ett till kommande parlamentsval till EU året därpå. Det hela utmynnar i att EU blir en av valfrågorna det året – ett faktum som inte minst sprider sig till skolmijön där jag inte bara avhandlar en hel del heta debatter i ämnet, utan även får en rejäl omgång i hur bra EU är och manas skriva en uppsats om EU’s historia och hur ”EU är grunden för freden i Europa”. EU ska ”normaliseras” 1998 enligt den politiska statsmakten. Att genomföra det på en skola där 13% i skolvalet röstade på KPLM(r) (V fick något kring 40%) cch som ligger i ett kärnområde för EU motståndet kan dock leda till en hel del svårigheter..

Här händer saker snabbt. Valåret 1998 blir också året då jag börjar delta på de första antifascistiska aktiviteterna – främst mot Ny Demokrati – som resulterade i ett tumult på Umeå torg. Vad jag minns så var vi gott över 100 personer som gick från skolan samtidigt för att helt enkelt ”ge oss på” NyD, helt oorganiserat.  Samtidigt skickas vi elever ut för att ”intervjua” och ”lära oss” från de parlamentariska politiska krafterna. Det hela slutar i att ett flertal elever helt enkelt kutar runt mitt i ”den demokratiska processen” och genomför valsabotage mot i princip varenda parti. Jag tror en valstuga brann? Åtminstone en tippades över och några andra limmades.  Det hela framträder som ganska oskyldigt i historiska backspegeln men sågs nog som ganska radikala grejer av offentligheten – de som gjorde det kände dock att de agerade i ett politiskt koncensus. Få, om några alls, minns jag öppet tog ställning t.e.x. för borgeliga partier. Än mer EU.

Den s.k. ”autonoma” rörelsen lyser med sin frånvaro trots en väldigt politiserad tid i Umeå. Åtminstone ser inte vi den. Vi som gör det hela verkar vara främst skolungdomar som tidigare varit inblandade i en skolstrejk och som fått erfara en ganska turbulent tid med kris, EU val och besvikelse på sossarna i bagaget som vi tagit med oss hemifrån. Några är partiungar som jag som främst pratar om Vänsterpartiet och då Ung Vänster – utan att ens sett dom någonsin.  Samtidigt så verkar en koncenus finnas omkring oss att just EU är grunden både för krisen, sossarna och t.e.x. att Ny Demokrati visade sig i stan.  Känslan av ett EU ”invanderar och förstör” är en ganska lämplig och passade term. Det här blåses säkert på underifrån i de offentliga debatterna som är på den här tiden om hur EU kostar pengar, hur onödigt styret är och hur valet 1994 borde ha gjorts om. Om jag inte minns helt fel är det här året EU också försökte förbjuda snuset? Någon ”politiskt medvetenhet” på ett djupare plan existerade inte.

1999 sker då parlamentsvalet till EU och precis som i den förra omgången så dör politiken ut en smula efter något år. Jag minns dock tydligt hur jag och en kamrat, av de få som fortfarande intresserade sig deltar i en EU-protest kring 2001 – vi såg väl ut som VAM ungefär och hade en banderoll med texten ”EU ut ur Sverige” vilket i dag nog skulle tolkas som något från Nordisk Ungdom. Det var rena klanterier från våran sida som såg oss som syndikalister. Jag tror dock någon gammal antifamänniska kan ha kvar de bilderna då vi blev fotade en hel del då vi stack ut från alla andra då vi bar balaclavas m.m.

Jag intresserar mig för andra saker kring 2001-02 som öl och kvinnor och drar mig undan politiken ett tag  innan jag återkommer i södra sverige baserat på andra sakintressen. Musiken som inspirationskälla och åsiktsbärare behåller jag dock och jag bibehåller en kontakt med kamrater som b.l.a. åkte ned till Göteborg (jag var full på hultsfred och tillsfreds med mig själv för det).

2003 är det EMU val och det är och kommer nog vara första gången jag röstat och det faktiskt gick vägen då vi vann valet med ett tydligt ”NEJ!”. Jag minns  hur medierna både före och efter valet slog ned på moståndare som ”dumma”, ”tröga” och ”konservativa” och hur TV4 åkte till norrländska arbetarorter för att i princip fördumma befolkningen. Samtidigt satt samma kostymklädda, slickade, borgare som vanligt i tv sofforna och hyllade EU.  Jag tror jag deltog i någon demonstration men jag inte minns inte tydligt. Just under den här perioden bar jag mina åsikter tydligt men kan inte minnas så mycket mer än att det var en ganska bråkig och stökig tid. Det var väl antifascismen som dominerade min politiska världsbild. Men jag minns glädjen över vinsten – just då trodde jag aldrig att vi skulle kunna vinna någonting. Jag satt nöjt hemma med en ”Class War” t-shirt (som ersättare från min tid som 15 åring med ”Class War” på nitpajen) och drack öl minns jag. Och njöt. Fullkomligt njöt. Över att se överklassbratsen få sig en käftsmäll av rang. Och hur politikerna beklagade sig och ojjade och lovade ”att övertyga alla där ute” som inte ”förstod” hur ”bra” EMU var.  De förlorade, vi vann! Och konsekvenserna av det vet vi idag!

Och det är den vinsten jag vill tacka alla er som röstade NEJ för. Tack! Vi hade rätt! Hela tiden!

Nu är jag och min kamrat tillbaka från föredragsturnén. Av alla mått mätt var det en riktigt lyckad och välorganiserad resa av högsta klass.  I synnerhet antalet och kvaliteten på olika lokaler var anmärkningsvärd från ett svenskt perspektiv. Vi har mycket att lära av logistisk och organisering av våra utländska kamrater när det gäller lokaler, merchandise och andra ”basfunktionella” behov (tex tidningsproduktion)  som är ett måste om vi ska sikta på att bygga upp ”ett samhälle i samhället” – inte minst att de lyckats radera bort ”hippiestämningen” till fördel för snyggare lokaler, bra utbud och billiga priser. Ingen av lokalerna var svåra att nå till eller exkluderande utan drevs effektivt i stadskärnorna (ett t.o.m. ett arbetarkooperativ) – mycket, mycket, professionellt!

Ett extra tack till Keja, Liam Heffenan, John Black, Mickey & Fiona  och Colm och Co för att de bjöd på husrum och sällskap i de olika städerna.

Nedan är lite statistik:
Stockholm ~ 30 personer (Kafé Hängmattan, arrangerades av AUF Stockholm)
Dublin ~ 40 personer (Connolly bookshop)
Belfast ~ 30 personer (Workers Co-op)
Derry ~ 20 personer (Puben Sandinistas, Föredraget i Derry spelades in)
London (Queens University) ~ 50-60 personer

Tidigare hölls även ett föredrag i Umeå för en mindre skara.

Föredraget behandlade i korthet:
- Fascismens omformering, taktiker och strategier och infiltration från 60-talet tills idag
- Formeringen av två högerextrema rörelser i början av 2000-talet och uppbyggnaden av ”Counter Jihad” rörelsen
- Exemplet Casa Pound som internationell katalysator, nytänkare och samarbetet med den Italienska staten samt exempel på andra ”moderna” organisationer med likheter t.e.x. Freie Kamratschaften/NPD samarbetet och franska Identitärerna samt parlamentariska exemplet från Finland.
- Olika former av Infiltration och inspiration i folkrörelser och vänstern som används idag t.e.x. fackföreningar och solidaritetsrörelser
- Det fascistiska våldet idag, och hur det samverkar med en fredligare populistisk högervåg
-  En förklaring av de metapolitiska målsättningarna och Gramscis inverkan
- En analys över den moderna fascistiska organistionen på lokal och internationell nivå
- En kortfattad ”vad bör göras?” analys som inkluderar en kort diskussion om skillnaden mellan liberal och socialistisk antifascism/antirasism.

Efter denna turné planeras ytterligare föredrag runtomkring i Sverige b.l.a. Göteborg.
Vill ni boka ett föredrag hör av er till cecilia@anerodkultur.se
Eller direkt till mig.  De här föredragen är gratis men som låginkomsttagare tar jag gärna emot resebidrag/ersättning.

De olika föredragen innebar även såklart en hel del positiva möten med kamrater som resulterade i en hel del idéer för framtiden. Inte minst blev jag inspirerad över vad jag fick veta om nystartade Casa Rebelde och olika projekt som är igång som behandlar en betydligt bredare verksamhet, t.e.x. hur man ska kunna arbeta lokalt och etablera en stabil grund för olika organisationsformer. Förhoppningsvis kommer dessa idéer komma väl till pass framöver

I övrigt så fortsätter verksamheten i Förbundet Arbetarsolidaritet Umeå. Snart kommer vi presentera vår lokala blogg och förutom basarbete såsom propagandaspridning  förbereder vi arbetet inför nästa stridsfondsfest (de två tidigare drog ca 80-90 pers var), en föreläsning om arbetarrörelsen av Marcus Zingmark från Socialisterna och ett samarbete med lokala Roller Derby laget. Vill ni bli aktiva så är det bara att kontakta oss på umea@arbetarsolidaritet.org.

Då jag inte är någon talexpert så missades säkert något men detta var i huvuddrag vad jag tog upp:

Efter att syndikalisten Björn Söderberg mördades 1999 samlades tusentals människor i en massiv protest mot fascismen. Bara i stockholm samlades 10 000 personer på medborgarplatsen. Människor från hela det fackliga spektrat och arbetarrörelsen stod enade och gav ett löfte om att bekämpa fascismen. Idag är det fackliga löftet brutet.

Mannen som med all förmodan beordrat mordet på Björn, nazisten Robert Vesterlund, hade infiltrerat den lokala handelsklubben och Björn hade modigt tagit ställning mot detta och fick honom sparkad från arbetet och det fackliga uppdraget. Det var det som var skälet till mordet.. Men allt för ofta pratar vi om Robert Vesterlund som ”nazisten” i sammanhanget vi glömmer nämna att han bara några år innan dådet varit för Ordförande för Sverigedemokratisk Ungdom.

Nu 12 år senare sitter Sverigedemokraterna i riksdagen. Man kan ställa sig frågan om detta varit möjligt om de fackliga organisationer som lovade 1999 att bekämpa fascismen hållit sitt löfte och LO tagit sitt ansvar.

Antalet våldsdåd från högerextremister har fortsatt efter mordet- år efter år. Vi har sett hot mot antirasister i LO. Vi har sett bomber mot fackliga lokaler. Vi har sett brandattentat mot småbarnsföräldrar och skottlossningar mot fackliga förtroendevalda.  Den fackliga rörelsen har glömt att ta sitt ansvar – vad vi inte ville ske har skett

Över hela Europa infiliterar fascister och nationalister numera en arbetarrörelse som är historiskt svag. Socialdemokratins förfall och bristen på radikal politisk rörelse har gett spelutrymme för fascistisk infiltration. SD åker ut på arbetsplatserna och gör arbetsplatsundersökningar och agiterar inför val. De ber sina aktivister att medvetet infilitrera den fackliga rörelsen och ta förtroendeuppdrag. Denna infiltration vittnar inte minst IF Metalls alla uteslutningar SD politiker om, nästan 20 st på bara några år.

Denna takikt är ingenting unikt. Sverigedemokraterna har lärt sig detta av Le Pen som infiltrerat franska LO. Le Pen är också partiet som pumpat in pengar till SD under åren.

Målsättningen för de fascistiska partierna och högerextrema rörelserna när de infilitrerar arbetarrörelsen är enkel och konkret. Genom att prata löst om en ”globalisering” som problem istället för en internationell kapitalism och roffarföretag så försöker de vända debatten på våra arbetsplatser till nationalismens fördel. Istället för att prata facklig samverkan och internationella samarbete för att möta en internationell motståndare så vill de isolera arbetare, undergräva vår fackliga makt och splittra oss på arbetsplatsen i olika fack som ska konkurrea om jobbet. Slutligen vill de med sin taktik och genom att motverka vår internationalism förstöra vårat viktigaste vapen: vår solidaritet.

Fascister, nationalister och högerextrema försöker på så sätt krossa oss både med våld och infiltration. Det är våran plikt att förhindra detta. Här i Umeå har vi lite med Sverigedemokraterna att göra då de har minst stöd här i hela landet. Bra det, men då är det också våran plikt att se till att det också förblir så.

Det Björn gjorde var exakt det vi måste göra. Vi måste avslöja och motarbeta fascistisk infiltration i arbetarrörelsen så fort vi ser den och bekämpa den vars än de visar sig. Vi måste på samma sätt som honom visa på civilkurage och mod och skydda vår rörelse och våra kollegor. Det är bara med ett sådant försvar vi också kan koncentrera oss och bygga en ny, radikal, arbetarrörelse som kan vinna segrar igen.Vi måste kunna självförsvar, så enkelt är det.

Jag vet att facket kan kännas alienerat och långt ifrån oss på golvnivå. Toppstyrt, centraliserat och orelevant i tider som dessa nu när facket blivit allt annat än just vad en kämpande fackförening ska vara. Men trots att facket idag är handikappat och rent ut sagt skit i många lägen så är det trots allt ett av många verktyg vi kan och ska använda oss av. Och vi måste skydda våra verktyg när de blir attackerade, och utveckla dom till vår fördel, annars vet vi alla mycket väl vilka andra som är ute efter dom.

Tack för mig!

De stora facken fungerar idag mest genom att administrera försäkringar och hålla arbetsfred, menar Stellan Elebro, som istället för traditionella fack och partier vill se självständig arbetarkamp. Här nämner han exempel på hur sådan kan ta sig uttryck i Sverige i dag.

Vi lever idag med större osäkerhet, med lägre löner och högre arbetstempo. Livet som arbetare på 2000-talet är tufft, slitsamt och pressat. För många är semester ingenting man ser fram emot utan någonting man drömmer om. Och att ta ett andra jobb är verklighet för att få livet att gå ihop. Många har pratat om den här situationen men mest har det just bara varit det, prat.

Politikerna har visat sig vara maktlösa. Alla bör veta idag att parlamentarismen är begränsad i att förändra det ekonomiska systemet. Banker och riskkapitalister gör vad de vill i full vetskap om att parlamentariska motangrepp är fullkomligt meningslösa.

Samma sak sker i LO-TCO. Trots en kommande kris med hundratusentals arbetare som vänt dem ryggen så har de stora facken vägrat förändra sig. De väljer istället att bli kolosser där den lilla arbetaren försvinner snabbt. Manövreringsutrymmet i LO är oerhört begränsat. De prioriterar ”lugn och ro” och kompromisser före sina egna medlemmar. Ur detta framträder fackets roll snarare vara att administrera försäkringar. Eller förhandla om lagar och avtal som inte gett oss mer än försämringar i löner och arbetstid. De brukar kalla det ”ta samhällsansvar”. Vi kallar det lönedumpning.

Själva poängen med facket är svårt att se idag. Och lika meningslöst som namnlistor är i parlamentarismen, lika meningslös är de för att förändra en LO-linje som sedan tidigt 1900-tal verkat i samverkan med ekonomins utveckling. Den utveckling som i sig är grunden för dagens problem. Det är i den här situationen vi är idag. Men exempel på motstånd har genomförts med lyckade resultat trots detta. Vi ser bevis på ett hårdnackat motstånd i våra fikarum, Om än i dag på låg nivå i vår vardag, så finns det en verklig vilja i vår klass att förhindra ett förfall som kommer göra semester, a-kassa och åtta timmars arbetsdag till en historisk parentes.

Självständig arbetarkamp har pekat på olika sätt som vi kan försvara oss, vinna segrar och ge varandra självförtroende. Problemet är dock att dessa exempel sällan sprider sig så att vi alla kan ta del i hur arbetare kämpar och lära oss av de olika exemplen. Fackpampar har medvetet försökt sudda ut minnet av utomfacklig och självständig kamp. Det finns otaliga instrument där ute i dessa berättelser som de är rädda för. Denna ”militanta arkeologi” är en central del i vår förståelse vars vi är på väg idag. När man då börjar kolla runt sig i samtiden så ser man också snart flera bra exempel som vi alla borde ta till oss som inspiration.

Striderna som Stockholms Sopåkare vunnit är ypperliga bevis på att det idag går att skapa arbetarorganisationer som varken är partier eller fackföreningar, utan bara rena intresseorganisationer. Facket har tvingats lyssna till dem, och arbetsköparna har börjat inse att det inte bara är LO-byråkrater de måste förhandla med, utan även arbetarna själva.

I den vilda strejken på Scania i Södertälje under tidigt 2000-tal var det en oberoende arbetsplatstidning som man kunde organisera mellan de olika skiften och arbetsstationerna med. Och med ett öppet redovisningsystem för lön kunde man även bekämpa individuell lönesättning.

Med böcker som exempelvis Hopsnackat så sprids erfarenheter mellan branscher, anställningsformer och generationer. Bara i dagarna kom även ”Vi ska inte skriva någon jävla bok!” ut. Samtidigt så har internet öppnat upp nya vägar för arbetsplatsundersökningar. Sidor som osäkrade.se och ett antal bloggar visar hur vi med enkla medel kan dela med oss av våra erfarenheter.

Stridsfonden är ett annat av dessa verktyg. Där kan vi samla resurser för att kunna bidra med pengar för en arbetsplatstidning eller betala böter. Fonden är öppen för alla. På så sätt kan vi visa hur vi med solidaritet kan hjälpa andra arbetare att kämpa och samarbeta över fackliga och geografiska gränser. Bärplockarna som fick hjälp av fonden för att betala av sina lån är inte bara ett bevis för internationalismen utan även ett bevis för att det finns vakuum kvar att fylla.

På lördag delas det årliga priset ”Arbetare Till Arbetare” ut av Stridsfonden på ABF i Stockholm. Årets pris delas ut till lärarna på Björkbacken som gick i strejk mot statens nedskärningar men även till Calle Fridén som stämdes av en arbetsköpare när han belyste den bristande arbetsmiljön på sin blogg och tog initiativ till en tyst minut för de som årligen dör i branschen. Båda exemplen visar på sitt sätt hur man kan kämpa idag.

Dessa historier kan lära oss på ett och annat sätt hur vi kan arbeta utanför fackets ramar i en tid när fackpampar går hand i hand med kapitalet och låser ute sina egna medlemmar liksom osäkra men även papperslösa från makten över sina egna liv. Låt oss därför ta lära av dessa historier och fortsätta berätta dem. När vi gör det så märker man hur vi redan börjat försvara oss på helt egen hand.

Så gå på ”Arbetare Till Arbetare” på lördag och hör vad just de har att berätta och ta med dig det till fikat på måndag.

Stellan Elebro, arbetare och aktiv i Förbundet Arbetarsolidaritet.

Kom nu ihåg att mina åsikter är ytterst mina egna och inte förbundets som helhet. Alla vi i förbundet delar en gemensam grund, väldigt enkel sådan, men har stora skillnader likväl mellan varandra. Det här är lite av mitt resonomang.

Orginalbrevet:
Hej Stellan!
[....]
Det jag dock egentligen tänkte fråga dig om handlar om FAS.[...] Det jag har funderat på mycket är eg. hur ni som är med i FAS ser på de faktiska skiljelinjerna gentemot andra arbetsplatscentrerade organisationer i Sverige som fanns före er eller bildats under ungefär samma tid. För min del tycker jag att det finns en hel del anledningar att inte samlas i en stor koloss, t o m geografi eller personkemi kan vara skäl att ha flera grupper men det är också därför jag undrar på vilken nivå ni själva anser att skillnaderna ligger. Jag tänker främst på Socialistiska Partiet, Nyttarbetarparti.se-fraktionerna, Knegarkampanjen, Arbetarpartiet Umeå.. För mig som utomstående alla dessa (inkl. FAS) så förefaller det finnas väldigt stora gemensamma beröringspunkter.

1. Alla grupper kan sägas stå kvar i en fordistiskt betonad klassanalys. D v s, man tillhör en vänsterfraktion som ställer sig tvivelaktig till utvecklingen post-industri, post-fordism. Man har sin fokus på A) Den tunga industrin och offentlig sektor.

2. Man ser arbetsplatskamp som centralt i klasskampen. D v s man har en ganska ortodoxt marxistisk hållning, snarare än en post-marxistisk, vilket självfallet hänger ihop med ovanstående. Man är generellt pragmatiskt inställda till LO. Ser potential i arbetarnas förmåga men är kritiska mot ledningen/delar av organisationsformen. I många av nämnda grupper finns folk både i SAC och i LO-förbund.

Sedan finns ju skiljelinjer. SP lägger en del vikt i klimatfrågan vid sidan av arbetsplatskampcentreringen och de tre småfraktionerna har viss parlamentarisk fokus. När FAS startade skrev en SP-lund användare kritiskt på soc.nu gällande varför FAS:are helt enkelt inte går med i en redan existerande struktur, SP , utan väljer att uppfinna hjulet på nytt. Jag har hört andra som, tycker jag lite elakt, beskriver FAS som ”autonoma trottar”, i benämningen att man kommer från en autonom tradition men står i en position snarlik vissa trotskjistiska grupper. Jag vet att FAS inte har ambitionen att bygga ”the party”, partiet med stort P, men jag är ändå lite intresserad i hur man ser på detta inom FAS. D v s vilka konfliktpunkter med trottarna är så stora att man väljer att starta eget, vilken taktik man ser i att starta en liten grupp med perfekt sammanhållning snarare än att gå in i konkreta samarbeten med större grupper som redan har struktur på bekostnad av perfekt sammanhållning osv. Vad kan FAS göra i arbetsplatskampen som trotskjistiska grupper misslyckas med osv? Självklart kan jag själv kritisera dessa resonemang på en rad punkter men jag kan inte hjälpa att tycka att det är en lite intressant diskussion.

Framförallt vill ja kanske höra för att SP och AP finns i Umeå med kraftig fokus på förbundsöverskridande arbetsplatskamp. Vad tänker du att FAS konkret kan gå in på för utrymme? Hur ser du på SP-Umeå? Skulle det inte vara idealt att hitta former där FAS-intresserade och SP-folk t ex kan gå samman och bilda en struktur som är så stark att den kan åstadkomma reella saker? Själv tycker jag ju att SP är en ganska sympatisk trottesekt, om än fylld av kassa tendenser. Jag känner själv att jag ibland har närmare till dem än till gruper som de facto ansetts tillhöra den utomparlamentariska vänstern. Så, jag är mest nyfiken. Hoppas du tycker att det är tillräckligt intressant att besvara.

Mitt svar (grunden för chatten idag och vidareresonomang):
Hej Erik!
[...]
Den första skillnaden, ideologin:
Det är helt korrekt att FAS är vad vissa i t.e.x.. Alain De Benoist’s Nya Höger skulle kalla ”hårda marxister” – alltså att vi sätter klasskampen som första/enda prioritering och att vi använder marxismen och i synnerhet basen, arbetsplatskampen, som verktyg för att agera i densamma samt att vi även innehar en först och främst en klassanalys över dagens samhälle som bryter till stora delar med de flesta postmodernistiska analysmodellerna t.e.x. ”det intersektionella”. Det sagt tåls det att repetera att bara för att vi har behållit en analysmodell som för oss är mer korrekt, inkluderande, enkel och relevant så saknar den ej djup, skillnader eller felaktigheter på sina ställen. Vårat synsätt utvecklas hela tiden. På samma sätt som att dessa grundbultar inte innebär en ren ideologisk likhet; personer med denna världsåskådning kan skilja markant från varandra i sig i hur man vill arbeta och gå tillväga; i sverige är detta främst manifesterat i flera olika ”läger” där många trotskistiska och marxist-leninistiska idéer har samlats kring parlamentarismen (och på så sätt också stagnerat och blivit teoretiskt och politiskt ointressanta) likväl som stora delar av socialdemokratin på gräsrotsnivå, vi har samlats kring den rena arbetsplatskampen där vi delar spelbord med Syndikalister och progressiva krafter i LO, RF har samlats kring olagliga aktioner och rent våld för att föra fram dessa idéer (och då exkluderat sig från att sprida idéerna effektivt); redan här kan man alltså börja tala om tydliga skillnader jag kommer återkomma till även om grundfundamenten är likartade; en klassisk marxistisk ekonomisk, historiematrealistisk, analys med olika ”twister” beroende på andra politiska komponenter som lägg tills t.e.x. leninismen eller socialdemokratin.

På samma sätt finns det en uppsjö olika andra ”ismer” i den här oppositionen mot mer modernistisk vänsterpolitik såklart; inte minst den beryktade ”rådskommunistiska” strömningen i Sverige som är för mitt svar den mest relevanta att nämna redan i ett tidigt skede då den i synnerhet inte bara står kvar i ”klassisk” marxism utan också var och är bärande för den ”nya klassiska marxismen” då den behållit en ”hård marxism” som grund från 70-talet och framåt i och med Förbundet Arbetarmakt och Förbundet Kommunist som, utan att ljuga, är förebilder och inspirationer för FAS ideologiska grund. Om de gjorde den ”hårda marxismen” updaterad på 70-talet med influenserna från b.l.a. Autonoma Operia så är det lite av vår plikt idag att återigen updatera den för 2000-talet, på samma sätt som Folkmakt till exempel utveckla klasskampsteori på 90-talet,  men att i kärnan behålla vårt synsätt om klassamhället, marxismen, arbetsplatskampen och den proletära autonomin. Ett steg i den riktningen är våra försök att helt bryta med ”vänstern”, peka på olikheterna mellan vår analys och andras (även föråldrade marxistiska analysmodeller, ex. parlamentariska ”kommunistpartier”) samt bryta isolationen som vår politiska tradition har och i slutändan uppnå delvis en ideologisk och praktiskt skiftning i, vad vi anser, en helt misslyckad allmänpolitisk ”vänster” med vad vi anser en individbaserad postmodernistisk ekonomisk liberal grund till att bli en kämpande rörelse igen med reela vinster för arbetarklassen, man kan kalla våran position ”back to basics” eller Den Nya Arbetarrörelsen som vi brukar kalla den. I vår jakt på att uppnå en sådan förändring så studerar vi allt från gammal socialdemokrati till autonoma operia, överväger alla verktyg som finns på bordet och analyserar alla parter som redan finns ute på spelplanen, som gamla LO och striden mellan kämpande arbetarkollektiv mot fackpampar.

Den praktiska skillnaden:
Av alla dessa ideér och riktningar jag har gått igenom så är mitt synsätt att FAS är det mest pragmatiska för att föra fram vår position på arbetet likväl som i makropolitiken och då den förändring vi vill se.

Vi kan och bör agera brygga mellan t.e.x. Syndikalisternas idéer och LO’s kämpande arbetare och på så sätt sprida idéer om en radikal facklig praktik, samarbeten och erfarenheter och hur denna kan bygga en ny arbetarrörelse, Inte minst får man som medlem i FAS tillgång till all denna kunskap och kan själv sprida den på sin egen arbetsplats och får kontakt med andra arbetare i LO eller SAC för den delen.

Vi är ser oss hellre som en framtida katalysator och hjälpinstrument för kämpande arbetarkollektiv än att vi själva ska ”leda kampen” (vi tar därför avstånd från leninismen t.e.x.). Vi har inga ambitioner om makt eller Förbundet i sig, det är bara en nuvarande form och irrelevant i det långa loppet, ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess egna verk” är den grund vi står på, ortodoxt.

Vi arbetar därför också in heller enbart med Förbundet som självändamål, vi är vanliga arbetare och har vanliga arbetsplatser där vi arbetar som alla andra i t.e.x. fackföreningar och med opinionsbildning och organisering på arbetsplatsen. Förbundet är också bara ett verktyg för oss själva, inte en politisk karriär eller väg in för fackliga framgångar eller för den delen ett poltiskt självändamål. Går allt som det ska så kommer Förbundet upplösas i takt med att svensk arbetarklass organiserar sig på ett sätt som ger dem de segrar de förtjänar, och på det sätt de väljer det.
Men vårat oberoende, när vi arbetar i förbundet, stärker dock positionen på arbetsplatserna till arbetarnas egna kollektiv/våra kollektiv då vi inte är en fackförening och därför aldrig kan hugga dem i ryggen. Vi kan vara fackliga och utom-fackliga på samma gång, vårat enda intresse är att arbetare börjar vinna segrar igen. FAS kan aldrig hugga arbetare i ryggen, för FAS kan aldrig tala för arbetarna. Arbetarna talar själva. FAS kan som mest vara ett verktyg för arbetare att nå sina vinster som sina egna kollektiv.

Vi binder inte heller upp oss som de parlamentariska partierna som vänder sig mot socialdemokratin då vi ej behöver eller kan bli en massrörelse. Vi är snarare en nätverksstruktur av arbetare av olika slag, som delar de mest fundamentala åsikterna (läs våran plattform får du se hur basic den är) och utifrån den positionen arbetar för våran egen befrielse Vi tror inte heller på parlamentarismens lösen för arbetarklassen, striden är istället ekonomisk. På sin höjd kan vi erkänna parlamentarismen som ett verktyg, men vi kommer aldrig prioritera sådan verksamhet då vi har fokus på arbetsplatser och arbetare, inte politiker. De sista 30 årens parlamentariska försök från socialdemokratin och vänsterpartier för att förbättra våran situation ger här ett mycket tydligt facit till varför vi har de åsikterna, och varför vi som medlemmar i FAS, aldrig kommer gå den parlamentariska vägen. Vi är helt enkelt för måna om vårat rykte inom våran egen klass för att ta några sådana beslut.

Istället så har FAS karaktären av en aktivistskara, tankesmedja, samlingsplats, katalysator och forum som kan utforma öppna verktyg och sprida information som alla arbetare kan ta del av: som stridsfonden. Ett levande nätverk så att säga även om vi innehar en något mer auktoritär organisationsform då vi idag anser den mer effektiv för våra syften. I takt med att våra idéer sprids, och att arbetsplatskonflikterna ökar, och att fler arbetare förhoppningsvis söker sig till förbundet och detta arbetssätt kan vi skapa fler och fler oberoende verktyg, vars enda makt och lojalitet ligger till arbetsplatskampen i sig, så kommer detta vara delar, små delar, som i sin tur kan skapa grogrund för en ny arbetarrörelse (då detta i sin tur kan leda till en starkare, mer utbildad och mer självsäker arbetarklass) och då också en politisk förändring av samhället ske.

För att detta skall lyckas så krävs det att FAS fortsätter vara
1. Öppet för alla arbetare oavsett facklig eller politisk tillhörighet
2. Obereoende från partier, fackföreningar eller ekonomiska intressen
3. Skapar verktyg som kan användas av alla arbetare i sin praktiska kamp och delar information och erfarenheter om arbetsplatskampen
4. Håller hårt i sin ideologiska kärna/avståndstagandet mot vänstern d.v.s. är inkluderande och pragmatiskt lagda till hela den moderna svenska arbetarklassen
5. Inte får för sig att FAS i sig är ett ändamål, eller en hobby, FAS är ett verktyg i dina händer för konflikterna på din arbetsplats, som din fackförening fast oberoende och saknar juridisk legitimitet för att förhandla för dig. Däremot så har vi intresse, pengar, resurser och kontakter som kan vara till hjälp för att ro hem segern.
6. Bibehåller en pragmatisk strategisk och taktisk position gentemot alla aktörer, politiska som fackliga, utomparlamentariska som utomfackliga, organiserade som oorganiserade arbetarkollektiv där ute.,

Vi är därför inte ”autonoma trottar” eller ”trotskister” eller parlamentariker. Vi bemödar oss inte alls över såna frågor, vi har tagit intryck från allihopa och försöker lära oss det relevanta, sen slänger vi resten i sopkorgen. Hela den diskursen anser vi förlegat och vi lämna på historiens soptipp, som resten av vänstern – vårat enda intresse är en ny arbetarrörelse och i långa loppet att utmana det kapitalistiska samhället, att bygga en ny ekonomi och radera klassamhället. Inte att positionera oss mot massa andra smågrupper – istället samarbetar vi hellre med dem och för vidare resonemanget, utvecklar vår ideologiska och praktiska grund och försöker på sä sätt bryta ett invecklat, långt, mönster av de beteenden som isolerat oss från den klass vi säger oss vilja kämpa för. Det sagt tåls det att säga att medlemmar i FAS är med, som i fallet SAC och LO, i olika partier och röstar olika som individer. Vi har medlemmar i trotskistiska partier likväl som vi har medlemmar i Socialdemokraterna som medlemmar som har sin bakgrund i den autonoma rörelsen. Det är helt irrelevant för arbetet i FAS, på sin höjd skapar det ett mer relevant diskussionsklimat då vi delar med oss, precis som med arbetsplatskampen, av olika erfarenheter.

Och på samma sätt som vi pratar med alla som innehar en marxistisk klassanalys så är vi också kritiska till alla vi pratar med, även oss själva. FAS är inte den ultimata organisationen för sveriges arbetarklass 2011 heller (någon sådan existerar ej idagsläget), det är i många fall en aktivistorganisation som för de flesta tar tid och kraft ifrån vardagslivet, men om man ställer sig bakom grunderna och våra idéer så kan man stödja stridsfonden. Så att vad de nu kan vara, trotskister, fotbollsspelare, sossar eller nån gammal stenkastare eller rollspelare på någon arbetsplats någonstans faktiskt kan göra något på arbetsplatsen för ett drägligare liv. Det är det som är det relevanta. Inte att diskutera hurvida medlemmar i FAS ska ta sig an paralamentarismen eller gå med i SP. Det är kampen som är relevant, inte de gamla strukturerna som mångt och mycket har visat sig oförmögna till att skapa ett kämpande klimat. Vilket är vårat enda primära fokus: Att underlätta ett kämpande klimat på arbetsplatserna, att vinna igen och att då i sin tur inte bara återfå den inomkapitalistiska välfärden som vi nu blivit bestulen, utan då också skapa ett sådant klimat så att vi kan gå ännu längre och sikta på faktiska strukturförändringar. Det är också i kampen som vi också vet att vi som arbetare drar till oss lärdomar och utvecklar oss själva som kollektiv och individ. Konflikt är A och O för våra erfarenheter, och det är också därför vi har valt den vägen, praktik->teori istället för tvärtom då tidigare försök med den omvända strategin misslyckats och är en av grundbultarna till den politisk ointresserade arbetarklassen idag som vänt ryggen till de tidigare teoretiker som talat över deras huvuden. Våran roll i FAS är att med verktyg och information se till så att lärdomarna från dessa strider sprids och att självföretroendet sprids och då per automatik också att bibehålla minnet från tidigare vinster och strider.

Umeå:
Jag har inte träffat SP-Umeå själv mer än att jag vet att de är aktiva främst på Volvo (och i Vänsterpartiet) även om jag tror en och annan arbetskollega kan vara i kontakt med dem också för den delen. Jag och FAS samarbetar gärna med dem, samarbeten med andra organisationer är som sagt inte ett hot mot vårat reela utrymme, det har vi redan tagit i och med stridsfonden och vårat övriga arbete. Och som jag tidigare skrev så behöver vi ej heller vara drivande i fackklubbar eller en massorganisation, även om vi självklart också kan ta den rollen om det behövs eller en sådan situation uppkommer att vi bedömer det som nödvändigt men SP-Umeå verkar sköta sitt arbete bra och det finns anledning av oss att ”konkurrera” med dem, snarare hitta former av samarbeten och gemensamma nämnare även om vi i FAS självklart vänder oss emot säkerligen mycket av SP’s politiska innehåll och några av deras interna tendenser. FAS är som sagt inget hot mot SP’s verksamhet på något som helst sätt, och vi är ointresserade av att ha några som helst sådana positioner mot andra organisationer. Lokalt samarbetar olika FAS grupper med olika politiska för att just bygga sådana strukturer du talar om, i malmö samarbetar vi med Socialisterna, i Stockholm förekommer samarbeten med SAC och SUF, I umeå har vi samarbetat lite med SUF och Socialisterna i Sundsvall och i Uppsala förekommer samarbeten med Vänsterpartiet och SP – och samtliga grupper vad jag vet samarbetar i viss mån med socialdemokratin i och med ABF samtidigt som vi också behåller samarbeten och kommunikation med fleratalet andra grupper (i synnerhet t.e..x ”Folkrörelselinjen” och liknande grupper), som sagt vi behåller våran pragmatiska strategi.

Men att påpeka här är att vi i FAS hellre vänder oss direkt till arbetsplatskollektiven, inte de politiska organisationerna inom ett arbetarkollektiv, eller politiska organisationer utanför kollektiven. Det sagt så betyder inte det per se att vi utesluter samarbeten med politiska organisationer, vi säger bara att vi hellre strävar med direkt kommunikation med arbetsplatserna själva istället för via ombud – här kan ett visst samarbete med SAC dock nämnas likväl som med fackliga klubbar i LO vara undantag. Bästa exemplet på sådan kommunikation är dock våran relation med Stockholms Sopåkare. Det tål också att repeteras att en medlem i FAS också kan vara medlem i någon av dessa politiska eller fackliga organisationer, som sagt, vi ser ingen motsättning. Det man gör i FAS är en sak, det man gör i sitt fackförbund eller sitt politiska parti är en annan. Kom ihåg att FAS är som sagt ett forum, ett nätverk, en mötesplats osv.

I umeå skulle jag säga att SP’s klubb på volvo är av stort intresse att samarbeta med på samma sätt som de finska hamnarbetarna och pappersarbetarna i Vasa, likväl som metallklubben på Komatsu och Ålö likväl som sektionerna i SAC och personalen på NUS och Nobina. Spelplanen i Umeå är stor så att säga och jag ser inte en ”snäv” plats för FAS att arbeta på utan snarare en enorm plats att fylla ut, nå ut till folk, få till stånd olika samarbeten, arrangera olika möten, sprida stridsfonden osv. Som sagt eftersom FAS har en ganska unik organisationsform som jag nästan skulle kalla ”transparent” så skapas i princip bara möjligheter, t.e.x. om FAS skulle driva frågan om ett stormöte för kämpande arbetsplatskollektiv i norrland, då skulle FAS roll vara att fixa lokal, bjuda in och sköta all logistik. Resten av arbetet sköter klubbarna, kollektiven och då även SP umeå själva i och med att dyka upp. Som sagt FAS är inte ett ”block” så att säga bland andra i det politiska spelet utan jag ser det mer som en ”arbetsplatsmässiga gerillaaktioner”. Det enda som hindrar FAS Umeå idag att kunna göra allt detta är just vår ganska krångliga  organisationsuppbyggnad och syfte (vi har ett öppet möte snart om just detta) som hindrar folk att söka sig till oss då vi är lite svåra att begripa sig på, i takt med att t.e.x. såna här brev dock skrivs så hoppas jag på att fler söker till oss så vi får fler resurser så vi kan underlätta och underblåsa fler konflikter på arbetsplasterna och då i sin tur kämpa för ett bättre samhälle och en politisk förändring. D.v.s. vi måste rekrytera, och allt tyder på att FAS fortsätter växa

jag hoppas mina svar duger och att du återkommer med fler frågor

Kort inlägg:
Detta skickades dock vidare till en syndikalist och en radikal kommunist på mitt eget bevåg som underlag för diskussion. Innan vi går vidare så bör det påpekas att syndikalisten frågade om ”bygga broar med LO” innebär alltså -  till LO vilket jag svarade med att så inte var fallet, ingen har tilltro till LO utom pamparna själva idagsläget, utan att det handlar om att bygga erfarenheter och samarbeten över fackliga gränser – dvs få igång en rörelse  /aktivitet och att arbetarkollektiv i båda organisationerna (för att inte tala om de utanför!) har nytta av tex syndikalisternas erfarenheter. Sedan kom detta svar från en ”klassisk” kommunist:

Avantgardism, politiska program, ekonomism etc:
Hej stellan!
Intressant läsning. Jag väljer att börja med att reagera på meningar och ordval. Jag gör det inte i bemärkelsen ‘att märka ord’, och jag ställer mig något avsiktligt i opposition för diskussionens skull. Jag gillar ju FAS. Det blev något konstigt med styckeindelningen när jag skulle klistra in från wordpad hit, så du vet om något ser konstigt ut.

Det första som slår mig finns att hitta i tredje och fjärde stycket under rubriken ”Den praktiska skillnaden” – det mest intressanta FAS förklarar att ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess egna verk”. Det är en väldigt bra mening, och det rimmar väl med ”back to basics”. Om jag inte missminner mig går den principförklaringen att spåra så långt som till första internationalen, och dess tolkning har flera gånger haft en avgörande roll i splittringar, debatter och fejder. Vad menas med att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk? Rör det
sig om att det samlade frigörandet av hela klassen, eller under ledning av en revolutionär minoritet som står i bräschen för sin klass? För att återkoppla på samma spår hoppar vi till fjärde stycket, där vi hittar:

” Går allt som det ska så kommer Förbundet upplösas i takt med att
svensk arbetarklass organiserar sig på ett sätt som ger dem de
segrar de förtjänar, och på det sätt de väljer det.”

Väldigt pragmatiskt, men öppnar för fler frågor kring praktiska skillnader som behöver uttryckast klart och diskuteras. Att organisationens (partiet, förbundets, lokalorganisationen etc.) uttrycker klassens samlade vilja och styrka inom kapitalismen, för att sedan disintegrera till förmån för arbetarstyre, är en princip som är kompatibel, om inte central, med/för leninismen. Det är på så vis luddigt och oklart, som ger intrycket (från inlägget i fråga) av att det är arbetarismtendenser och tron på en decentraliserad organisation som skiljer FAS från andra alternativ,
och från (på pappret) etablerade eurokommunistiska partier. Det måste vara mer än tron till en nystart av gamla modeller som ligger till grund, och det måste uttryckas klarare.

”FAS kan aldrig hugga arbetare i ryggen, för FAS kan aldrig tala
för arbetarna. Arbetarna talar själva. FAS kan som mest vara ett
verktyg för arbetare att nå sina vinster som sina egna kollektiv.”

Tidigare i inlägget skrev du att FAS inte har för avsikt att ”leda arbetarklassen”. FAS ska kanalisera arbetares initiativ och energi, för arbetarnas egna mål. I avantgarde-skräcken som rådit enda sedan moskvatrogna kommunistpartier rörde sig mot eurokommunismen har tendensen att röra sig från, eller åtminstone teoretisera bort,
allt vad ledarskap heter varit stark. Det har lett till allsköns vulgära teorier som ofta kommit att bottna i determinism och defeatism (vilket förövrigt är en av de anledningar till varför vänstern föredrog antiimperialism framför klassfrågan, då tron på dess egen inverkan och roll överskuggades av väntan på de rätta materialistiska förhållandena). Det hela är en fråga om preferenser och profilering, snarare än en produkt av teoretiskt arbete och
historisk förståelse. Av historien vet vi redan att arbetarklassen bara organiserar sig som klass, bakom diverse banér, i skiftande grad. Aldrig är fallet att klassen reser sig som en (som du skriver), och dessa tider av uppgång (där klassen organiserar sig i högre grad, dit vi vill tillbaka) följer alltid efter en tid av ihärdigt arbete från arbetarklassens avantgarde. Häri stämmer det att partiet faktiskt inte är ett parti av leninistisk modell. Klassen är de facto partiet. Inom klassen hittar vi dess eget avantgarde, den revolutionära minoriteten. Den minoritet som vi alltid återfinner i klassorganisationer, oavsett materiella och tidsenliga förutsättningar, det är i förståelse av den som vi
hittar själva kärnan till varför klass måste vara grunden för varje organisation.

Vår klass är i en fruktansvärd position, som kanske är den värsta hittils när vi ser till hegemonisk kontroll från borgerlighetens håll och utbredd apati bland arbetarklassen. Bara för att lägga vikt vid ett sådant påstående över klassens position, skriver Bordiga bra:

”I takt med sin ursprungliga ackumulation tömmer kapitalismen allas plånböcker, hus, fält och affärer, och förvandlar alla i ökande antal till fattighjon, utblottade, ”utan reserver” och egendomslösa. Det reducerar dem i Marx mening till ”löneslavar”. Elände breder ut sig och välstånd koncentreras eftersom ökningen av det absoluta och relativa antalet egendomslösa proletärer, vilka varje dag bara kan äta vad de tjänat, är oproportionellt. Det ekonomiska fenomenet förändras inte av att någras löner någon gång, i vissa branscher, i vissa länder, ger dem möjlighet att besöka
bordellen, biografen och, nöjenas nöje, ta en prenumeration på Unita. Proletariatet är inte eländigare om lönerna faller, liksom det inte är mer välmående om lönerna ökar och priserna går ner. Det är inte mer välmående när det arbetar än när det är utan arbete. Vem som än har sjunkit ner i lönearbetarklassen är eländig i en absolut mening.”

Det är i tider som dessa då den revolutionära minoriteten, avantgardet eller vad man nu vill kalla det, måste vara ärliga och följaktligen agera på sin roll. Vi måste förstå det ödmjukt, och vara ärliga med det för att kunna skapa ett korrekt program. Marx adresserade även denna fråga av ideologins nödvändighet (i kontrast till arbetarism, men även den ekonomism som behandlas längre ner), i Till kritiken av den politiska ekonomin:

”När man studerar sådana omvälvningar måste man alltid göra skillnad mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, som kan bestämmas med naturvetenskaplig precision och de juridiska, politiska, religiösa och filosofiska – kort sagt ideologiska – former genom vilka människan blir medveten
om denna konflikt och tar kamp om den.”

I sjätte stycket hittar vi två till meningar som behöver diskuteras.

”…lösen för arbetarklassen, striden är istället ekonomisk.”

Kritiken mot att binda upp sig till parlamentariska former, som föregick den första meningen, är rimlig. Att istället utgå från att klassrörelsen bygger sig på ekonomiska kamper är desto värre. Allt som arbetarklassen företar sig, eller tenderar att företa sig, varken politiskt i sig eller politiskt moget. Lenin tog resonemanget så långt, att han ansåg att arbetarklassen på egen hand bara kan uppnå ett ekonomistiskt medvetande, i kontrast till ett politiskt och historiskt medvetande. Av historien vet vi att det inte stämmer. Hur som helst var sovjeternas framgång i Ryssland
en produkt av att de inte var fabriksråd, utan arbetarråd. De var samhälleliga, politiska sammanslutningar och kamporganisationer av och för arbetarklassen, i kontrast till de ekonomistiska sammanslutningarna vilka är fabriksråd (och som ofta finner sig förpassade till produktionsmedlens sfär). Den distinktionen är viktig att göra, och Bordiga redogör för den i Klass och Parti. Det är gamla skrifter, och gamla åsikter. Det historiska tänkandet ger
oss fördelen att inte kopiera, men förstå vitala saker för att vi ska kunna utveckla ett korrekt program och handla efter det.

I slutet av samma stycke hittar vi meningen: ”Vi är helt enkelt för
måna om vårat rykte inom våran egen klass för att ta några sådana
beslut.”

Det verkar återigen som en tendens till arbetarism. Även om jag tjatar om just program är följande fråga rättfärdigad; värderas ett program utefter dess popularitet och ställning hos arbetarklassen? Kring just den frågan kan pamfletter skrivas, men Costello beskrev det hela kort och koncist 1975 (särskilt gäller det problematiken
kring hur en socialistisk rörelse närmar sig arbetarklassen, efter vad Connolly skrivit). Det lämpar sig särskilt väl för att exemplifiera ekonomiska intressen gentemot politiska intressen, eftersom en unionistisk/lojalistisk arbetarklass av uppenbara skäl ställde sig särskilt antagonistiskt gentemot klassenhet och republikanism:
[...]

Mitt svar:
Hej kamrat
Här kommer ett vidareresonmang på ditt svar på mitt brev avsett till Erik.

Här vill jag påpeka två saker.
1) vi kan inte idag, inte någon, säga sig stå bakom klassens samlade vilja eftersom den historiskt enbart existerat under revolutionära förutsättningar eller under förtryck. Svensk arbetarklass idag har ingen ”egen” vilja till någonting, utan är snarare en hur historisk sett, väldigt obrydd klass om sin egen position. Ändock så finns FAS till för de gånger, de små striderna som sker idag, när svensk modern arbetarklass faktiskt säger ifrån och vi kommer ALDRIG hävda att vi står bakom en hela våran klass intressen – eftersom den är mer splittrad i sina intressen än någonsin – nu kommer jag ta parlamentariska exempel på detta – med en stor del stabil arbetarklass som röstar borgeligt, en underklass som inte röstar alls, en betyande minoritet som rör sig kring Sverigedemokraterna och en ”stomme” som är minskannde som röstar på Socialdemokraterna. Därför formerar vi oss istället kring matrealistiska krav och den återkommande konfliktcykeln inom kapitalismen på arbetsplatserna, det är i dom konflikterna (som FAS ämnar stödja) som också medvetande skapas – en SDare står sida i sida med en turk i en strejk på lagena t.e.x. – och det är DET som är relevant. Inte att teorisera och skriva svulstiga program som säger sig stå för våran klass åsikter och intressen – de finns inte helt enkelt idag eftersom klassen i sig, av liberalismens fanatiska arbete – är mer splittrad politiskt än någonsin.

2) Leninismen får säga vad den vill. Den har aldrig gett arbetarna makten trots dessa löften. I, _alla_, historiska exempel så har proletariatets diktatur enligt leninismens grunder inneburit statskapitalistisk diktatur till den grad att man bör tala om ”kommunisteran” som en del av den kapitalistiska utvecklingen (centraliseringen av kapital osv som marx tar upp)

Se tidigare svar om avantgarden och skillnaden mellan ett politiskt sådant (leninism) och ett klassmässigt sådant (marxism, om man ska vara krass)

Klassen är de facto partiet. Inom klassen hittar vi dess eget
avantgarde, den revolutionära minoriteten. Den minoritet som vi
alltid återfinner i klassorganisationer, oavsett materiella och
tidsenliga förutsättningar, det är i förståelse av den som vi
hittar själva kärnan till varför klass måste vara grunden för varje organisation.

Exakt.Den revolutiora minoriteten är allt som oftast i svensk arbetarklass idag inte några politiska människor i övrigt, som högst fackligt aktiva socialdemokrater, ändock är det dom som lett i princip varje vild strejk, slåss med strejkbrytare och bryter samförståndsandan – enda undantaget för detta är de fackligt anslutna i SAC. Observera att ingen politisk organisation gör detta, utan klassorganisationer (fackklubbar osv). Det är den kampen, dessa minoriteter, som FAS ämnar att stödja och sprida kunskap om, deras erfarenheter och så vidare. FAS i sig själv är också en del av detta då vi inte enbart har en politisk praktik utan även en praktisk, klassmässig sådan, i och med stridsfonden som inte hakar upp sig om en arbetare är ditt eller datt utan oavsett ställer sig på arbetarnas sida kontra arbetsköparnas. Vi måste lära  oss skilja på politik (åsikter) och klassrörelser (marxistisk praktik) här.

Nu är du ute och snurrar i någon historisk rest sedan 1968.

1) Avantgardet agerar redan på sin roll, det är de politiska organisationerna som inte begripit det. Klasskampen har inte tagit semester bara för att ”vänstern” kutade och lipade om vietnam och sedemera förklarade postmodernismen som sin grund och antog en mer humanistisk karaktär och liberal grundsyn.

2) ”Vi måste förstå det ödmjukt” vadå ”Vi”? Om man distansierar sig från sin egen klass till den grad att man ska ”ödmjukt förstå den” utifrån en ovanifrånposition ska man inte pyssla med socialism öhvt, jag är arbetarklass, du är arbetarklass, vi är en del av hela det här och vadå ”Skriva ett korrekt program” vem fan läser ett ”korrekt program” och sedan blir socialist? Socialist blir man av erfarenheterna i klasskampen, i sin vardag som arbetare och i den bildning och kamp som arbetarrörelsen tidigare kunde erbjuda och stod för, det är luckor som vi idag nu måste fylla upp och på så sätt göra fler folk i våran klass till socialister. – inte komma viftande med något program som ska lösa världens problem. Linjen går Praktik -> Bildning -> Teori inte tvärtom såsom leninismen uppfattade det hela (och därför också tvingades att kontrollera och styra  den klass man säger sig kämpa för)

Arbetarklassens kamp handlar inte bara om ekonomi, korrekt. Men den handlar i första hand om just ekonomi, om produktionsmedlen och makten över dem och på mikronivå om precis allt i vardagen. Konflikten mellan arbete och kapital är central i allt vad vi företar oss, oavsett övriga ideologiska epitet. Sedan kommer, och samverkar, och insveps en hel del i denna kamp, kampen om våra bostäder, mediautrymme, parlamentarism, civila rättigheter osv osv. Men det är först och främst i den ekonomiska kampen som motsättningarna, oavsett hur samhället förändrats, som våran roll som löneslavar framträder.

Återigen, som vi båda vet hur illa ställt det är idag med våran klass, med politiken och allt. Vars tycker du vi ska börja? I ett makrospektrum där vi i princip får hålla på i timtals för att prata om hela världens problem (allt hänger ju ihop osv) eller ska vi koncentrera oss på konkreta saker, små saker, viktiga saker, i våran klass som i SIN TUR kan föranleda ett politiskt tänkande? Jag börjar hellre på mikronivå, som realist, än på makronivå och blir dömd mer eller mindre som ett miffo som verkar tappat kontakt med verkligheten (MYCKET av vänsterns misslyckade kan härledas till att skriva arbetarklassen på näsan med sånt här, allt från trottar till anarkister och små vänsterseker, det är för mig en av grundbultarna i vänsterns misslyckade, självgodhet). Det är viktigare för mig, i min syn på kampen, att folk kämpar oavsett nu deras politiska åskådning för tillfället och lär sig mer om sin klass, sig själva, och om hur samhället faktiskt ser ut och på så sätt blir mer radikala, och i fallet sopgubbar till lagena så är det här allt från sveridemokrater till sossar (någon enstaka vänsterpartist) än att vi ska ta ett ufifrånperspektiv på våran egen klass, då pissar vi ned för våra egna ben, vill vi ha fler socialister, en rörelse och vinna segrar igen så ska vi börja på basic igen – påvisa kampen i sig – inte gnöta om lenin eller valfri annan diktator eller tänkare. Det är skitnkelt att vara socialist och att vinna, det handlar bara om att vara en realist och satsa på små segrar (som föranleder större) än att romantisera ihop revolutioner (när vi inte ens har en situation där det ens är aktuellt att prata om skillnaden i reform och revolution) eller gapa om att vi talar för hela våran klass – när den skrattar åt oss på grund av just sådant bteende i över 40 år – istället måste vi arbeta, från början, från grunden, inifrånperspektiv, pragmatiskt, långsiktig för små segrar, små framgångar i medvetande, små konflikter, bygga våra organisationer, bida våran tid – förbereda oss och sakta men säkert bygga upp med erfarenheter från allt från RAF och IRA till svensk socialdemokrati och nykterhetsrörelsen  – för att återigen börja ens prata om arbetarRÖRELSE eller klassRÖRELSE igen. För idag står allt still. Och då är det mer aktuellt att prata om vårat slutmål igen – revolution – och då också begripa misstagen som förra gänget som gjorde det gjorde – att distansiera sig från klassen de sa sig kämpa för.

Sedan följde en chatt, intressanta inlägg (enligt mig) är i fet stil. Jag har tagit mig friheten att ta bort lit e trams:
(17:21:07) Stellan: läser ditt brev nu
(17:21:29) eleganten@hushmail.com: göre
(17:21:48) eleganten@hushmail.com: fet dag på kneget?
(18:24:08) Stellan: oja
(18:24:10) Stellan: helt slut
(18:25:29) Stellan: KAF, facket och den självständiga organiseringen (del 1 och 2) samt FAM:s alternativ – finns det? (Arbetsplatsarbetet) som finns publicerade i tidningen Rådsmakt nr 9-10 (nov 1976) och nr 11 (okt 1978). De borde du läsa, jag referear fel itexten. Det är dom här som åsyftas.
(18:27:11) Stellan: http://motkraft.net/temasidor/kamper-och-kampanjer/tema33/tema_kaf_facket_och_den_sjalvstandiga_organiseringen_del/ – del 2 länk till del 1 finns
(18:28:15) eleganten@hushmail.com: Det borde ha framkommit, men jag antar ingen organisatorisk position när jag skriver något till dig.
(18:28:41) eleganten@hushmail.com: Har inte läst rådsmakt alls, ska kolla upp det.
(18:30:28) Stellan: det bör du göra, även om det är en stor olycka att alla nummer numer inte är online
(18:31:12) Stellan: oja, det förstår jag, och om jag blir bitter i texten så har ju inte det med våran politiska relation till varandra att göra, utan det är innehållet, inte dig som kamrat jag vänder mig emot osv
(18:31:36) eleganten@hushmail.com: nej
(18:31:42) eleganten@hushmail.com: det hindrar ju inte dig från att ha väldigt fel
(18:32:53) Stellan: hehe detsamma

(18:34:59) Stellan: http://web.archive.org/web/20090221153345/http://www.arbetarmakt.nu/ klicka på ”rådsmakt” så har du mycket läsvärt
(18:35:44) eleganten@hushmail.com: Jag har tagit en väl antagonistisk position, därav nämnandet av lenin i centralism – decentralism teorin.:Tendenserna i ”den radikala rörelsen” har skiftat genom åren, och inte minst var det autonoma/anarkistiska en tendens på samma sätt som antiimperialismen.
(18:37:03) eleganten@hushmail.com: Emellertid är det så att det klimatet har skapat en motkultur i sig INOM vänstern, där vi kan till viss del sägas ingå.
(18:37:30) Stellan: ja hela ”vänsterns” har blivit oerhört obalanserad sedan den bröt sig ur en socialdemokrati som lämnade sin politiska vision bakom sig, sedan dess har den sökt omkring sig att hitta saker att kämpa kring, och klasskampen gått under
(18:37:39) eleganten@hushmail.com: Det är fel att agera på föraktet mot den vänstern vi kände, och ställa sig i en antagonistisk position till allt som kan påminna om den. Därför tog jag upp exemplet med avantgardet, och därför använder jag mig just av ordet avantgarde (här i, aldrig i något utåtriktat).
(18:37:40) Stellan: japp
(18:38:14) eleganten@hushmail.com: Särskilt inte när vi binder oss till den ekonomiska kampen, eftersom den politiska verkar helt bankrupt och urvattnad.
(18:38:19) Stellan: fast jag känner att jag inte agerar på förakt, utan på faktiskt fakta: förr vann vi, nu förlorar vi. Jämt.
(18:38:43) eleganten@hushmail.com: Ja, och vi vann under tider då avantgardeteorierna var som starkast
(18:39:16) Stellan: Eftersom den ekonomiska kampen skall vara prio1. inte hela spektrat. men prio1. eftersom det är den, och bara den, som enar alla minoriteter i en stor majoritet – arbetarklassen och kampen kring produktionsmedlen, arbete och kpaital osv
(18:39:25) eleganten@hushmail.com: Det behöver inte betyda att avantgarde-teorierna (läs leninism och centralism av alla dess slag) innebär klassens ”frälsning”, då som nu.
(18:39:57) Stellan: fast du är ute och snurrar. det finns många fler avantgarden än de lenin talar om. jag talar ju om klassens egna, inte partiets (i leninistisk bemärkning)
(18:40:06) eleganten@hushmail.com: Jag tror tvärtom, jag tror att om man sätter den ekonomiska kampen som prio 1 resulterar det i att vi binder enheten som uppstår bland klassen till fabriken, till de olika produktionsmedlena. Vi binder den vid ekonomiska mål.
(18:40:06) Stellan: alltså avantgardet som SKAPAS inte UTSES
(18:40:17) eleganten@hushmail.com: För att ta upp historien igen har ju precis det varit det största problemet bland fackföreningar
(18:40:31) eleganten@hushmail.com: som någon gång haft ett politiskt mål
(18:40:44) Stellan: återigen läs intervjun där får du svaren kring fackföreningarna och att binda upp sig så slipper jag skriva något som redan är skrivet
(18:40:56) eleganten@hushmail.com: Ja, fast jag är inte ute och snurrar. Jag tror du hakade upp dig på att jag nämnde lenin förbisvepande, och spånade på just den biten.
(18:40:58) Stellan: alltså, verkligen, där hittar du ett bra svar
(18:44:36) eleganten@hushmail.com: Den här dubbelpositionen, att å ena sidan bara finnas där för att kanalisera arbetarklassens egna strävanden (och på så sätt eliminera alla spår av avantgarde och annat som verkar mjäkigt) och å andra sidan faktiskt som grupp bestå av de organiserade socialistiska arbetarna vilka kämpar för att bilda och radikalisera sin egen klass –
(18:45:02) eleganten@hushmail.com: det är klart att det ger upphov till snurrigt agerande och profilering
(18:46:07) Stellan: ja men det är för att man måste jobba både inom- och utom- men alltid UTGÅ från imom- (jmf med hur vi jobbar med facket som vi å ena sidan ser som bojor för våran klass, men å andra sidan kan använda som verktyg) dubbellpositioner är det inget fel på, det är en effektiv taktik för en längre strategi (jmf. fascimsens 4-fotade saker)
(18:46:13) eleganten@hushmail.com: Sen vill jag återigen gå och vara extra antagonistisk för sakens skull, och säga att det faktiskt inte spelar så stor roll hur arbetarklassen uppfattar diverse organisationer eller partiprogram. Programet har ju aldrig varit medel för någon organisation (framgångsrik sådan) att organisera medlemmar med för den delen.
(18:46:49) Stellan: men du har glömt grundfrågan: Varför skulle vi ens ha intresse att profilera oss för vänstern?

Svar: Vi har inget. Vi har inget intrese av det. Vi har intresse att profilera oss för klassen. Och då är det mikrokamp som gäller.
(18:46:58) eleganten@hushmail.com: Titta till er själva, och på så många andra. Det går att utvärdera ett program utefter andra faktorer än antalet som står bakom det.
(18:47:14) eleganten@hushmail.com: vart får du den frågan ifrån?
(18:47:20) eleganten@hushmail.com: nu hittar du ju bara på saker
(18:48:32) Stellan: ja varför ska vi ens positionera oss eller ”vara begripliga”? Är det inte bättre att vara flexibla, pragmatiska och pyssla med ”gerillataktik” än att hålla på och teorisera oss sönder och samman ”hur vi uppfattas” är inte målet konflikt?

Mycket av vänstern står i jmf med krigsföring på napoleons tid, stillastående och gammalt, vi vill arbeta mer som en gerillagrupp. Som rör oss fritt och håller praktiken i första rummet inte ”spelets regler”
(18:49:02) eleganten@hushmail.com: Det handlar om en teoretisk grund och förståelse att det faktiskt krävs ”avantgardistisk” agerande, och att vi redan nu gör det för att kunna utvecklas, och inte hindras av diverse konstiga ”organisatoriska sanningar”
(18:49:27) Stellan: det finn sksäl till att våran plattform påminner om samhällskunskap A, det är för att det öppnar upp för att vi kan agera precis hur vi vill, bara vi fyller vårat enda syfte; att skapa verktyg och främja arbetarkamp. FAS är ingen allmänpolitisk organisation eller liknande.
(18:49:43) eleganten@hushmail.com: Det är en sak att kritisera teori, och belysa nödvändigheten av det, och en helt annan att sätta teori över praktik i alla tillfällen.
(18:50:26) eleganten@hushmail.com: Hejda dig lite nu också, hela guerillagrupps-snacket fattar jag. Jag kritiserar inte FAS.
(18:50:41) Stellan: ”teoretisk grund” blaha blaha, vi har massa olika ismer, det är praktiken som enar, vi behöver inte stå på en större grund än att erkänna marxismen och konllikten arbete och kapital to make hell och hjälpa till som ett kugghjul i en radikalisering. Avantgardets roll har jag redan svarat på och hänvisat till en intervju som ger ännu bättre svar. vi har sossar och anarkister brevid varandra osv.
(18:51:05) Stellan: fast vi diskuterar väl i grunden FAS?
(18:51:36) eleganten@hushmail.com: Huvudpoängen är att det egna bort-teoretiserande av ‘avantgardet’ (i alla dess jävla former) är kontraproduktivt, och en kvarhänga från ‘vänstern’. Det gäller ekonomism och arbetarism också.
(18:52:15) eleganten@hushmail.com: Ja, och enandet mellan sossar och anarkister är ekonomisk – inte politisk.
(18:52:23) eleganten@hushmail.com: Klassen är en ekonomisk klass, och en politisk klass.
(18:52:56) eleganten@hushmail.com: FAS-intervjun började det hela, men jag skulle inte säga att jag kritiserar FAS – särskilt inte med tanke på hur jag organiserar mig.
(18:52:58) Stellan: vänta nu 1) jag erkänner ett avantgarde, ett arbetarsådant först och främst då jag erkänner 2st t.o.m. 2) ekonomi är det centrala i marxismen, arbete och kapital 3) arbetarism är vad jag vet inte ett begrepp eller teori utan ett skällsord på ”hårda marxister” från massa liberalvänster i dagsläget som hellre vi konkoretisera kampen kring t.e.x. miljö
(18:53:30) eleganten@hushmail.com: Arbetarism är ett rätt bra begrepp, och jag vet inte om det egentligen är ett skällsord.. i mot-kulturen har det ju blivit något som folk tagit till sig.
(18:53:46) Stellan: Klassen är IDAG föga politisk, och blir mindre politisk per dag i och med liberala borgeliga demokratins död och övergången till ekonomisk (obs ekonomisk) oligarki, nyliberalism
(18:53:57) eleganten@hushmail.com: Arbetarism är reaktionen från allt vad det heter att ”distansiera sig från klassen” (på leninistiskt manér), till förmån för mer eller mindre allt som arbetarklassen tar sig för.
(18:54:16) eleganten@hushmail.com: Den liberala borgerliga demokratins död?
(18:54:34) Stellan: ja precis
(18:54:39) Stellan: dvs politikens död också
(18:54:51) Stellan: såsom den legtimerat sig via tex parlamentarism iaf
(18:54:59) Stellan: kvar står marxismen och matrealismen
(18:55:25) Stellan: alla andra -ismer raderas i princip med denna övergång som vi ser skett succeivst och nu i radikal fart de senaste åren (Obama är ju tex numera också maktlös)
(18:56:13) eleganten@hushmail.com: Alltså, den borgerliga demokratin före ca 70talet är borta?
(18:56:23) eleganten@hushmail.com: ja det är väl sant
(18:56:36) Stellan: den borgeliga demokratin före 1990 är borta
(18:56:40) Stellan: skulle jag säga
(18:56:54) Stellan: 1989 är centralt, ”kommunsimens” fall
(18:57:06) Stellan: efter det så fick ju marknadskrafterna mandatet och monopolet
(18:57:22) Stellan: och efter dess har den globala ekonomin tagit mandatet och monopolet över hela världen
(18:58:00) eleganten@hushmail.com: Jag vill veta nu hur du resonerar kring arbetarklassens politiska apati. Arbetarklassen kommer alltid ha ett ekonomistiskt intresse, och sammansluta sig till viss del utefter det (oavsett politisk apati eller whatnot) – eftersom läget är så bedrövligt menar du alltså att det är inom den ekonomiska kampen vi ska verka, och inom den basera vår verksamhet?
(18:58:17) Stellan: vilket i sig innebuyrit att de politiska klasserna/adeln förintat sig själva i samma takt som de givit de ekonomiska krafterna makten i samhället, expansionen från företag ut i civila livet (skolor, sjukhus etc) ersätter de statliga osv. I horisonten är tom ”nattväktarstaten” förintat då militär och polis övergår från statlig kontroll till företag
(18:58:52) eleganten@hushmail.com: Att ekonomiska strider alltid har varit, och alltid kommer vara centrala för radikalisering och organisering är självklart.
(18:59:00) Stellan: ja precis, först och främst, inte helt, men med prio på ekonomin då det är som du säger: där vi kan finna gemensamma ytor idag för kamp och detta rör inte bara arbetsplatser utan även bostäder (kampen om hyresrätter) osv
(18:59:15) eleganten@hushmail.com: Det betyder inte att man ska förbinda sig till den, som syndikalister har gjort.
(18:59:28) eleganten@hushmail.com: exakt, men det är en helt annan sak
(18:59:33) Stellan: vi kan inte enas och får inte enas före klassen har fått självförtroendet kring ”åsikter” utan måste hålla en praktisk linje tills vi är tillräckligt starka
(18:59:33) eleganten@hushmail.com: och det är just det som förbryllar mig ibland
(18:59:44) eleganten@hushmail.com: för jag kan utläsa det, och i nästa mening något helt annat.
(18:59:58) eleganten@hushmail.com: självförtroende kring åsikter?
(19:01:35) Stellan: söker du efter svaret på när och hur vi ska förinta kapitalsimen så kommer du nog inte få något svar, vi behöver kapitalismen att nära på, att köpa deras snaror, tills vi blivit så starka att vi kan hänga dom. dvs vi kan bara idag utgå från inomkapitalistisk taktik (ser du något annat än kapitalism?) – målet är detsamma, men det är bara kontraproduktivt att organisera sig idag för att störta något som är allsmätkigt. vi måste bida våran tid i fackföreningar osv tills vi lärt oss så mycket, som hel klass, så vi bara en dag kan kapa kabeln
(19:02:39) Stellan: ja ”åsikter” = ”politik” dvs att vi måste bli starka före vi lämnar en, först och främst ekonomisk kamp, till fördel för faktiska krav på samhällets totala störtande. det är i den ekonomiska kampen vi rekryterar, utbildar och testar vår styrka s.a.s.
(19:04:23) eleganten@hushmail.com: Där är du precis och ruvar på det jag vill snacka om, förmågan att gå från den traditionella konfliktzonen (fabriken) till andra områden, och till hela våra liv.
(19:04:32) eleganten@hushmail.com: Ur det springer klassmedvetandet.
(19:04:40) Stellan: ja precis
(19:04:51) Stellan: det är ju så t.e.x. jag utvecklats, från arbete till en mer helhetssyn
(19:04:57) Stellan: till en ”hel analys” så att säga
(19:06:02) Stellan: och tänk såhär man får in personer via ekonomisk kamp då det är något alla måste och kan ta ställnning till, i verktygen för ekonomisk kamp finns också bildning, utifrån där får individer utveckla sig själva i kamp och via bildning för att förstå samverkan i övriga samhället, världen – d.v.s. får upp ögonen för hur dagens samhälle reproducerar sig själva, dess kultur, hur makten ser ut osv.
(19:07:16) Stellan: man kan inte bara ”så här ser det ut, fatta!” ingen lyssnar på det, varken då eller nu, det måste sätta sig i ett sammanhang. i en konflikt som på djupet berör människor. t.e.x en strejk som polisen bryter upp – då bör man prata om polisens roll och dom som maktmedel, och andra maktmedel osv. Hela tiden så visar sig ju HELHETEN för oss, men den kan bara ses i och med att den får en kontext – t.e.x. din familjs försörjning
(19:07:46) eleganten@hushmail.com: Ja
(19:08:01) eleganten@hushmail.com: därav vikten av en rörelse i och för arbetarklassen.
(19:08:28) eleganten@hushmail.com: Hur viktigt är ‘förståelsen’ för det hela, då?
(19:09:53) Stellan: jag ser den som central om vi ska lämna ett inomkapitalistiskt stadium och övergå från reformistiska vinster (bara det är ju en utopi i dagsläget) till faktiska revolutionära vinster – säg t.e.x. företagsdemokrat eller börsens avskaffande.
(19:10:11) Stellan: att förstå sig på t.e.x. TV och medias roll är A och O om vi ska inse hur samhället reproducerar sig själv och sin maktposition
(19:11:28) eleganten@hushmail.com: Det står klart, men jag undrar hur du ser på ”förståelsens” roll i en praktisk konflikt och i organiserandet.
(19:11:50) eleganten@hushmail.com: Behöver en ‘fellow worker’ förstå det?
(19:12:07) eleganten@hushmail.com: Jag kommer ihåg att du nämner ryggradskänsla rätt ofta, det är därför jag frågar om det.
(19:13:16) Stellan: den är underordnat att vinna de ekonomiska kampen, få fler folk engagerade och vinna små vinster - vi kan aldrig inta en elitistisk syn på de förhärksande åsikterna/normerna överklassen har satt på arbetarklassen – dessutom finns det en risk att satsa primärt för ”förståelsen” av självutnämnda avantgarden – utan dessa små kamper och vinter så kommer förståelsen av helheten ej aldrig spridas iom att chasnen för bildningsprocesser ökar och erfarenheterna vinns
(19:15:38) Stellan: t.e.x. idag pratade jag om anställningsavtal med 2 unga nationalister på mitt jobb (ej organiserade men torshammare osv) de fick upp ögonen på strategin med att vägra ge folk heltidsanställningar och tyckte det var förjävligt – dvs en mindre vinst – och desto mer bildade. I en strejk kanske det blir som på lagena att de står hellre armkrok med ahmed än distansierar sig på den idenitet (sin minoritetsrolL) de intagit som ”stolta svenskar”. man måste vinna över allt sånt med klassmedvetandet.
(19:16:13) eleganten@hushmail.com: Ja, det är klart att det är centralt
(19:18:00) eleganten@hushmail.com: Om jag inte är för tjatig. Det är i det här vi hittar arbetarklassens två former, och följaktligen klassmedvetandets två former. Det är enkelt att få folk att ena sig för högre löner, och för rudimentära krav (och så har det alltid varit), det är en annan sak att korsa den barriären. Hur gör vi det bäst?
(19:19:17) Stellan: det är nog ingen barriär som sådan, utan ett resultat av systemets reproduktion av löneslavar (dvs skolan och bildningen) – något vi måste lösa med dubbelmaktens medel tror jag. Och som sagt, erfarenheterna att kämpa tillsammans.
(19:19:46) eleganten@hushmail.com: dubbelmaktens medel?
(19:19:57) Stellan: ja med egen bildning, egen skola osv
(19:20:02) eleganten@hushmail.com: ah!
(19:20:06) Stellan: alltså en dubbelmakt mot makten osv
(19:20:06) eleganten@hushmail.com: ja precis

Sedan attackerna 2001 mot World Trade Center och ”kriget mot terrorismen” inleddes med efterföljande krig, ockupationer och polistatsliknande utveckling i de flesta västerländska länderna och på Internet så har politiker och media pratat, paradoxalt, nog mer och mer om vår ”demokrati” om inte direkt, utan att faktiskt prata om innehållet, så i andra termer som ”vår frihet” och ”det öppna samhället” – den här texten vill peka på att detta ständiga repeterande inte på något sätt är ett bevis på den borgerliga demokratins förträfflighet, utan snarare ett praktbevis på dess död och ett bevis på att ett annat samhällssystem redan kommit i kraft och ett annorlunda statsskick om inte fullt utvecklat ännu redan inträtt och som sedan 1989 succesivt ersatt den klassiska borgerliga demokratin som vilade på kompromissen mellan en arbetarrörelse och kapitalismen, i dagsläget är kompromissen död.

I varje motgång, från terrorattacker till ekonomiska kriser, till att bara bemöta samhällskritik från aktivister och experter  så har dessa termer repeterats som ett mantra i media för att säga till oss alla att ”allt är under kontroll”, följdfrågor om det faktiska samhälleliga innehållet i dessa termer, har ignorerats. Istället så har hela ”demokratiprojektet” presenterats som ett felfritt, liberalt, system som ersatt alla politiska ideologier, religioner och ekonomiska system. Att historien nått sin ände, att dagens samhälle är det ultimata samhället och att vi nått vägs ände när det gäller att exprimentera t.e.x. med statsskick. Inte minst representeras den här tanken med att vi knappt kan se skillnader på politiska partiers paroller längre, allting ser likadant ut, allting presenteras som samma sak med samma politiska innehåll och om det påstås vara skillnader – så är det ändå samma klyschor som vi presenteras inför som är lika tomma som begreppet ”demokrati” – ord som ”frihet”, ”jämlikhet”, ”solidaritet”, till och med ”revolution” är i vårat samhälle idag, innehållslösa. Och inte minst, som ett bevis på ett nytt statsskick, gjorda till försäljningsargument för produkter.

Skälet till att presentera denna illusion och att förändra laddade ord som tidigare skakat hela samhällen från grunden är självklart för att försöka kväva faktumet att politik, religion eller den ekonomiska eller miljömässiga utvecklingen är diskussioner och rörelser som faktiskt utmanar den nuvarande ordningen, att trots stora ansträngningar från det liberala ekonomiska systemet att kväva det, så är motståndet mot den rådande ordningen stort och allt från reaktionära religiösa rörelser och den europeiska nyfascismen till sociala rörelser med relevant samhällskritik står som bevis för den faktiska kritik som existerar – och som innefattar en stor del, om inte majoriteten, av alla människor som är delaktiga i samhället på något sätt. Under ytan bubblar det mer och mer mot det rådande samhället, och desto mer prat om ”demokrati” och klyschor får vi som svar på våra frågor.

Vad är då dagens demokrati? För de flesta i Sverige är det att var fjärde år att rösta fram en politiker i ett parlamentarisk system, en representant för ens egna kompromisser, befäst i ett politisk parti.  Detta är grunden för den borgerliga demokratin. Problematiken här är att dagens parlamentariska system är byggt för och under en ekonomisk era som såg helt annorlunda ut. Globaliseringen, koncentrationen av ekonomisk makt och politisk korruption och likhet har sedan länge underminerat den klassiska parlamentariska positionen, som vi i grunden redan var kritisk emot i jakten på proletär direkt demokrati.

I dagsläget måste vi erkänna att det inte är politiker som styr samhället, det är företag, vilket gör våra ansträningar att presentera ”en sann demokrati” än mer löjliga. Bristen på skillnader mellan de politiska partierna är ett symptom just hur illa ställt det är t.o.m. med den borgerliga demokratin, istället för politiska idéer (som mer eller mindre saknar kraft öhvt idag) så upprättahålls även nu ”våra” politiker av monetära intressen. Slutresultatet av denna korruption är logisk, vilket avspeglas inte minst i de undersökningar av World Value Survey gjort där ungdomar vänder sig emot demokratin med krav på ”starkare ledare” och en position där de ”kan sälja sin röst för pengar” i svallvågorna av politikerföraktet. Eller för den delen ständigt sjunkande deltagande i samtliga omröstningar till parlamenten över hela Europa  Det är som sagt logiskt med en sådan reaktion när den parlamentariska makten mer eller mindre är en teater och diskussionen om den faktiska makten, pengarna och företagen, censureras och ignoreras, förlöjligas och motarbetas med propaganda (reklam, politik etc) och en mediahegenomi som presenterar inomkapitalistisk kritik som den enda relevanta.

”Demokratin” betyder inget mer än de mediarubriker som vi pratar om blir i denna kontext den logiska slutsatsen. Den ”politiska” innehållet kan vara vad som helst, det spelar ingen roll, det har gått så långt så att folk inte bryr sig längre – i slutändan så är det ändå ytterst ”odemokratiska” krafter, näringslivet, som innehar den ekonomiska- och politiska makten, mandatet och hegenomin i samhället. Alla stora beslut är redan beslutade om och vi står maktlösa, och samtidigt som vi då riktar vår ilska mot politikerna, så har de heller ingen faktiskt makt. ”Den politiska klassen” spånar också sin död i vår samtid. Och då har aldrig vi haft situationen att ens ”demokratin” satt sin fot innanför företagsgrindarna.

”Demokratin” som begrepp  är på så sätt överanvänd, utnyttjad och urholkad. Vi expanderar denna ”demokrati” med vapenmakt (Blood for oil), vi övervakar oss själva med ”demokratin”, och vi uppmanas att i likhet med tidigare statsskick och samhällen, som monarkin, att hylla symbolen ”demokratin” som en allmän Gud som oföränderlig och ofelbar oavsett vad. Vi kan kriga, dö, kämpa för och försvara ett system som vi inte ens känner till eller är delaktiga i. Trots vår alienation och brist på makt i vår vardag, på vårat jobb eller på makronivå så är vi beredda att tro på denna symbol, som mer eller mindre, redan reducerats till en illusion i och med ett nytt statsskick. Vi har reducerats, som så många gånger förr, till drönare och tjänare för krafter som är okontaktbara och maktfullkomliga.

Om man i tidigare historiska skeden skulle mantra 10 st ”Ave maria” för att bikta sina synder så mantrar man idag ”Demokrati” i försök att bikta sig från bombanfall, sociala orättvisor och genomrutten politisk korruption i hela samhället. Trots att den borgerliga demokratin faktiskt redan är ett dött projekt, vilket mer eller mindre gör oss alla till nekrofiler i vår jakt på en illussion om ekonomisk och politisk trygghet, när alla varningslampor skriker ut faktumet att vi nått en nya era av total diktatur, kapitalismen.

Faktum är att de flesta idag inte ens vet vad ”demokrati” är eftersom vi inte lever längre i en demokrati, vi lever i en global kapitalism. Styrd, underhållen och utformad efter ekonomiska profitargument. Statens roll har i dagens system ersatts från att vara ett instrument för allas välstånd (eller förtryck som i fascismen) till att i grunden skydda ekonomiska intressen och administrera den rådande utvecklingen. På sin höjd är fortfarande polisiära, militära och övervakningsfrågor grundstenar i staten – även om detta mer och mer (som skolor och sjukhus) blir en fråga för företagen och privata vinstintressen. T.o.m. ”nattväktarstaten” ser i horisonten sin död i takt med företagens expanderade kraft i det civila samhället.  Att fascism och nationalism i dagens kontext, med upplösande stater och ekonomisk globalism, fått en ny vår är på så sätt inget konstigt. Det är ryggradsreflex mot samhällets totala utveckling, varför skydda ”demokratin” och tro på ett misslyckat representativt system när allting tyder på att vi lever i det motsatta, att vi är maktlösa. Det är i den här situationen vi måste växa upp som ett tredje alternativ i opposition mot höger-höger utvecklingen i samhället och skapa en sådan rörelse där det ens är relevant att diskutera demokratibegreppet.

Sedan 1989 – året när man kan och bör konstatera att den statskapitalistiska ”kommunismen” föll i och med sovjetunionen så har den liberala ekonomiska demokratin, den borgerliga demokratin eller helt enkelt ”demokratin” försökt presentera den då samtida idén om att ”kommunismens” fall är det yttersta beviset på detta systems förträfflighet och rättvisa. Detta i sin tur ledde till vad vi kan generalisera som ”nyliberalismens” vår och som nu förändrat det politiska och ekonomiska livet på hela planeten markant, nästan kraftigare än kommunismen och fascismens sammanlagda kraft, på bara 20 år. Effekterna av detta är allt vi ser omkring oss i dagsläget och nu börjar denna illussion att detta kan samverka med ”demokratin”  krackelera markant i och med att fallet för kommunismen 1989 också innebar att den borgerliga demokratin kunde övergå i en ny historisk fas, den ickedemokratiska globala kapitalismen blev en realitet på rekordtid för ett ekonomiskt system historisk sett.  Detta innebar inte bara att parlamentarismen helt tappat sin mening, att politiken vikit sig för ekonomin, utan även arbetarrörelsens död. Båda benen för den klassiska borgerliga demokratin förintades i takt med staten och företagens centralisering av makt. Kriserna kom som beställning av denna utveckling, och i full dialektisk logisk även protesterna.

Baksmällan från 1989 är därför nu över (och tåls att repteras om och om igen då det kan vara den mest kontroversiella åsikten i dagens samhälle, att politiken lever) och , ”ideologins död” är nu också den  över i och med denna nya situation, och på samma sätt som fascismen och de religiösa rörelserna har fått kraft från kapitalismens konsekvenser så har även ”kommunismens” arvtagare i sociala-, fackliga- och miljömässiga rörelser börjat röra på sig igen med relevant kritik mot det rådande systemet. Tyvärr med bihanget att många av dem nu idag föds i ett inomkapitalistiskt perspektiv, myten om ”det hållbara samhället” är en del av denna myt – självklart som socialist ser man sammanhanget mellan ekonomi och utveckling, vilket är ett perspektiv vi måste sprida till dessa ”nyttiga idioter” för det ekonomiska kaoset och anarkin som råder idag. Eller om man så vill, det högt organiserade företagsstyret. Ändock är alla dessa yttringar tecken på ”demokratins” felaktigheter och död. Maktlösheten i samhället kommer i takt med att mer och mer förstår denna nya förutsättningar att spridas oerhört, vi behöver bara kolla på våra egna samhällen redan idag för att se hur samhället har börjat förändras i grunden, det är vår plikt att i den situationen peka på ett alternativ för vardagen idag och framtiden imorgon.

Men för att bygga det måste vi också förstå hur ”samhällskritik” funkar idag, under en era där vi lär oss att kritisera politiker istället för ekonomiska system och de sociala relationer som möjliggör kapitalismens fortsatta utveckling.

Att inte inse hur ”demokratin” skakar i grunden varje gång vi sätter på tv-nyheterna eller tar oss en titt på vår omvärld (eller ens oss själva i tex värderingar) är att medvetet ljuga för sig själv och falla för en nogrann planerad myt, upprättad av främst massmediala krafter och en kamp om hegenomin av samhällskritiken, som skräddarsytts för politiska syften redan 1946 efter andra världskriget där kritik mot samhället godkänns och uppmanas – så länge som kritiken i sig är ofarlig för makropolitiken. Istället skall kritik, ilska, och ifrågasättande hållas på en mikronivå, ”de stora berättelserna” som politisk ideologi, arbetarrörelsen och historien har dödförklaras och istället sätts individen, inte samhället, i fokus för förändring.

Den postmodernistiska vänstern, mer eller mindre skapad av Frankfurtskolan och studentrörelserna 1968, är typiska sådana rörelser. Och som ”våra” främsta ”inspiratörer” är våran samhällskritik idag också arttypisk individualistisk, ofarlig och sett från en ovanifrån position ett helt träd av ”subgenres” och en myriad av diskussioner och akademiska debatter, inte rörelser, sociala och levande, i samhället. ”Den stora stammen” för våra tidigare vinster, klasskampen för arbetarklassen, faktiska vinster för kvinnorna i de två tidigare feministiska rörelserna (dagis, arbete, rösträtt etc) och så vidare är idag mindre, och svagare än någonsin. I dagens kontext är denna position livsfarlig för våran rörelse – inte minst för att våra främsta politiska konkurrentet faktiskt har lyckats konstituera faktiska rörelser (se t.e.x. ”Tea party” rörelsen och samverkan mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk fascism) medans vi befinner oss på en mikropolitisk nivå bibehållen och uppmanad av en individualistisk åsiktscirkus.

Samverkan mellan mikro och makro bör däför vara vårat främsta fokus, med primärfokus att nå ut med makrolösningar först och främst och peka på praktisk förändring för för att kunna nå ut med våran politik igen på ett relevant, begripligt och inkluderande sätt för dagens arbetarklass och dess situation. Här har vi mycket att lära oss från de tidigare rörelserna, dvs arbetarrörelsen. Annars riskerar våran politik att presenteras som inte bara ofarlig och bristande på ambitioner och stora förändringar, utan som att vi faktiskt (som många rörelser faktiskt också gör) samverkar och lever i symbios i samma kapitalistiska samhälle som vi försöker störta. I en sådan kontext är det viktigare än någonsin att rita tydliga ”vi och dom” linjer och uppmana konflikt, skillnader och i synnerhet kämpa för att bygga egna, oberoende, rörelser. En av huvudskälen till t.e.x. nyfascismens framgångar är deras sätt att presentera sig som en ”sann opposition” i underdogläge (trots den ekonomiska likheten med iberalismen, kapitalismens fortsatta härjande).

Vår målsättning måste vara att ta den positionen, att bli rebellerna igen på en internationell makronivå, inte fortsätta vara de som diskuterar till synes ickerelevanta småfrågor med invididen i fokus. Vi riskerar att bli filosofer istället för rabulister och organisatörer, diskussionsklubbar istället för kämpande arbetarkollektiv, och till sist se sanningen att vi är ”nyttiga idioter” för dagens ”demokratiska” samhälle, som hellre uppmanar och upprätthålla våran nuvarande ”rörelse”, istället för marxismens bärare idag och arvtagare för en idé om samhällets omstörtande och arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen. För faktum är ”De stora berättelserna” är inte över, hela vår samtid pekar på att vi lever i en av de största ”berättelserna” någonsin, vi sitter mitt i en brinnande, levande, värld av förändring som reagerar över en centralisering av global makt av aldrig skådat slag, och diskuterar individens frågor, inte samhällets.

Om vi inte tar oss i kragen och börjar erkänna att situationer förändras hela tiden, att vi har en del i den historiska utvecklingen, att vi idag lever i en helt annan kontext än innan – och att vi framförallt idag framställs och ÄR harmlösa så kan vi aldrig heller stiga fram som ett alternativ, ändra våra utgångspunkter och återta samhället till en nivå där det ens är relevant att prata om Demokrati, och framförallt Den Proletära Demokratins innehåll. I dagsläget måste vi prata till egenintresset och de små frågorna, i ett makroperspektiv, med en tydlig ambition upprättahållen av flexibla strategier och taktiker med målsättningar man kan ta och smaka på för att ens nå en nivå där vi kan börja undergräva den samtida utvecklingen och bli en del av reaktionerna på den nya erans konskevenser – om vi inte tar denna plats så kommer någon annan, och vi vet alla vilka, att ta den. För detta samhälle, oavsett om vad vi tror idag, är ohållbart – det är faktiskt ett långt självmord i internationell ekonomisk politik vi ser idag, i en sådan situation har vi inte råd med att navelskåda, vi har en historisk plikt att uppfylla, att ställa saker till rätta igen.