Konservativ livsstil som uppror mot samtiden

Att nämna termen ”konservatism” i samma mening som ”uppror” för tankarna automatiskt in på diverse högerpolitiska strömningar under 1900-talet och idag. Men det är inte vad vi ska diskutera idag. Istället ska jag koncentrera mig på något som bara kan uppfattas som en val av livsstil, obunden av politiska åsikter, som börjat framträda i samhället och i synnerhet bland unga vuxna i 25 års åldern och framåt.

Det handlar om en vändning mot konservativa ideal när det gäller mode, mat, men även boendeform och påverkar till viss mån även livsfilosofiska frågor.

Konkret kan man kalla det bland annat en modemässig regression från dagens mycket individualistiska och på många sätt ”sportiga” och ”lediga” modenormer tillbaka till ett mer uniformt, kollektivt och stilistiskt typsnitt. En vändning från ”det unika” och ”det fula” till det vackra och tidlösa. Det klassiska. Jag själv har aktivt beslutat att göra detsamma och kan därför redogöra i korthet några av de beslut jag tagit när det gäller just modet.

För min del blev jag inspirerad av framförallt arbetarrörelsens tidigare normer om ”hel och ren” och att klä upp sig till fest, aktivitet och på fritiden. Arbetar man, så arbetar man och på arbetsveckorna har jag alltså framförallt arbetskläder och i den mån jag har ”fritid”, en antal timmar som ryms på en hand, så bär jag också arbetarklädsel som jeans, skjortor, t-tröjor och varma, slitstarka plagg. Inspirerad av ”hel och ren” ofta brittiska märkeskläder.

På fritiden däremot har jag istället för att behålla dessa tydliga klassmarkörer (för framförallt brittisk/skandinavisk arbetarklass sedan 80-talet) vänt mig till traditionella plagg  som kring 70-talet övergick till att framförallt symbolisera borgerligheten. Trots arbetarrörelsens användande av dessa i drygt 100 år framtill den individuella revolt 1968 innebar.

Så här ser därför mitt modemässiga val ut för min fritid. Svart kostym med tillhörande byxor och skärp, vit/svart skjorta, slips, cardigan/v-neck. Självklart med svarta välputsade herrskor och i synnerhet självklart med ett betydligt mer vårdad ansiktsbehåring och lukt än under arbetsdagarna.  Fåfängt nog adderar jag detta fritidsutseende med bra, ekologiska och kända herrprodukter som vårdar en hy som får sin beskärda del av ångor, avgaser, damm och dynga under veckodagarna. En bra herrparfym, min utsedd av en parfymist som ställde bland annat frågor om arbetsliv och inkomst, är också ett måste. Min lukt var tydligen Hugo Boss ”Orange”. Alternativt kombinerar jag det med orginalutgåvan av herrvarianten av ”Clean”. Man luktar, men man luktar gott.

Rakning sker med riktig borste av grävlingshår,  och barberarkniv är ett relativt nytt redskap i samlingen men ett måste att bli bra på. Är man osäker finns det såklart riktiga, gamla, rakhyvlar likväl som den som tillhör det ”set” jag köpt på Åhlen´s runt tusen kronor.

Självklart bär jag inte plånbok eller börs, utan sedelhållare i silver, lämpligt stor för en innerficka, stor nog för leg, kort och t.e.x. busskort. Om jag dricker alkohol, så gör jag det ur en silversmyckad plunta som idagsläget innehåller en godare och dyrare Whiskey från Irland. Jag skulle faktiskt skämmas om jag sågs med en systemkasse med ”bira” eller fulsprit när jag ägnat så mycket tid på ett välvårdat yttre. Men även för att just synen av kostym tillsammans med sprit förknippar jag starkt med en dekadent överklass.

Det har blivit mitt sätt att vända mig ifrån den roll i samhället jag föddes in i och de normer jag antas ha för att jag i hela mitt liv befunnit mig där och strävar efter förändring. Det är en ”revolt mot världen” och det är nyttigt för mig att ge mig själv positiva, istället för negativa, vackra istället för fula belöningar. På samma sätt som man bör sträva efter bildning istället för fördummning och utveckling istället för stagnation.

Intressant nog, trots förväntningar att antas ha borgerliga värderingar med sådan utstyrsel, så har sådana reaktioner uteblivit. Delvis antar jag för att folk i regel känner till mina åsikter (eller lär känna dem relativt snart då jag undermedvetet alltid verkar dras till politiska diskussioner), delvis för att överklassen är ypperligt pöbelaktiv i både beteende, mode och intelligens. Något som inte minst avspeglas i det rådande samhällskimatet. Detta är saker vilket självklart förstärker min vilja för avståndstagande både mot dem och deras normer som b.l.a. prackas på arbetarklassungdomar via olika bloggosfärer och media.  På sitt sätt kan man säga att mitt utseende är mer ”punk” än punk idag någonsin kommer kunna vara. Ett avbrott mot miljoner hårfärger, piercingar, tatueringar, hårvax, bling bling och myriaden av samtida normer som leder till bland annat depressioner, utseendefixering, hård social press och sociala hiearkier för att inte tala om överkonsumtion och ekonomiska problem för tusentals ungdomar. Istället har jag valt ett plagg som utstrålar den klassiska uniformen i psykologisk bemärkelse. Och därför finner jag det naturligt att även förespråka skoluniform.

Ytterligare en fördel är den makt, auktoritet och pondus mitt utseende medför. Visst, i samhällsdebatten i stort ser vi många med kostym, jeans och färdiglagda leenden. Men tar vi dem seriöst? Nej. Tankarna går osökt till ohederliga sossepolitiker, försäljare och en och annan förman. Med ett helhetsperspektiv på ”hel och ren” med kostym till så kommer du få alla i lokalen att lyssna på dig. Du bär de traditionella symbolerna av makt med dig i det kapitalistiska samhället.  Även om jag hållit många föredrag, och alltid sett till att klä mig bra som politisk aktivist, så ger föga saker sådan respekt som att vara bättre klädd att din motståndare, din chef och makteliten i stort.

Jämför själv respekten och auktoriteten en ovårdad, osnuten person med t.e.x. buskigt hår, poncho, många färger, skägg och som luktar cigarettfimp och rödvin får i en publik kontra en välvårdad, nyrakad, korthårig man med polisonger och vit skjorta som för dagen täckt upp sina tatuteringar och sitt arbetarjag med en utstrålning och pondus som utrsåltar makt och kunnighet. Che Guevara har aldrig varit en förebild inom modet och förtroendet, och det är något vi måste få ungdomen att förstå. Bara en så enkel sak som god lukt förstärker ditt budskap avsevärt.

En till dimenson i en bredare form av konservativ livsstil som en samtida anti-kapitalistisk revolt går att finna i val av boende. Många jag pratar med som börjat sympatisera med ”det klassiska” – både i bemärkelsen teori likväl som livsstil och världssyn – har symptomatiskt också vänt sig ifrån storstäderna och befinner sig idag som aktivister i städer, bruksorter och mindre samhällen. Det är en sund vändning från den moderna stadens hets, stress, press och nihilistiska individualism. Istället har paroller lyfts upp som på sitt sätt kan dras både åt socialismen likväl som konservatismen historiskt: ett närmade till skog och mark, återresan till hembygden, friheten av ensamheten. Det verkar nästan som att denna boendeform är ett förstadium till en vidareutveckling till ”det gamla”. När folk väl lämnar de sociala strukturerna baserade kring samtidens normer så kommer besluten som på rad, utan det idealistiska bagage som i regel brukar tillskrivas t.e.x. maoismen: man slutar kollar på tv, man börjar läsa böcker, man börjar röra på sig, man får tid för reflektion, djur och natur blir ett intresse, man påbörjar en transcendation till en mer självständig individ obunden det sociala spelet, och till sist börjar man närma sig normer som man själv satt upp och vissa av oss, ja vi börjar klä oss tidlöst. Ofta som en protest mot det historielösa samhället i stort, där ”carpe diem” blivit ett självförverkligande nihilistprojekt.

Precis som gamla böcker vi samlar på, sånghäften från slutet av 1800-talet och hyllandet av spanienfrivilliga och processionen på 1 maj så integreras vi i en större historia. Vi ser gemenskap med de välklädda kamraterna från förr, och går i deras fotspår. Mot postmodernism och ett nästan fanatiskt förakt för historia i samhället ställer vi motsatsen – den direkta (ibland rent familjärt kopplade) släktskapet med den radikala arbetarrörelsens historia.

Många ställer sig också en fråga som är ytterst relevant i sitt val av denna syn: hur individualistisk kan du egentligen vara, i ett samhälle som baserar sig på individualism? Sanningen är ganska torrt att du som person är ytterst obefintlig, ointressant och maktlös oavsett mängden attraljer, attribut och markörer du bär med dig (och som många blir en evig jakt genom livet ”för att synas”). Det finns alltid någon bättre och mer intressant, alltid någon ”värre” och din plats i alla dessa subkulturella, och masskulturella, hiearkier som existerar kommer enbart vara till din nackdel och slutligen även desillusion om du väl ”når fram”. Det eviga konsumtionshjulet snurrar på, och miljoner människor som säger sig bekämpa det, försöker konstakt föreviga och förverkliga sig själva i det.

Vilka enheter du kastar in i matrixen över hur du tar dig fram är olika men systemet detsamma, att sätta andra på plats genom skryt och erfarenheter utefter gängse uppsatta värdefaktorer. Det kan vara spelningar, resor, kläder, pengar, psykisk ohälsa eller vad som helst. Det är denna mänskliga svaghet som jag också reser ett motstånd emot, och istället eftersträvar ett intellektuellt ideal som pragmatiskt sträcker sig förbi kultdiskussionerna och vidare till rörelsernas jaktmarker. För att klara det måste man neutralisera de yttre faktorerna och bygga sin integritet, man gör sig själv ”neutral” i sammanhanget – och raderar det yttre med t.e.x. en tidlös kostym. Självklart delar man  hursomhelst roliga minnen och vad man åstakommit med goda vänner för nostalgins och idéns, men inte det sociala spelets skull när man väl får de varma stunderna med gamla vänner.

Det är i ett kollektiv vi spelar roll, med stark gemenskap och starka gemensamma identifikationsfaktorer. Och det är detta denna ”neutralitet” eftersträver.  Återigen ligger uniformen över detta stycke som en skugga, och då är valet enkelt: uppbära den falska indidvidualismens unfiform i tidstypiskt hycklande format (avdelningen ”det finns inga hiearkier/här får du vara dig själv – fast allt är rigoröst kontrollerat) eller att välja en tydlig kollektiv rörelse där ditt ”jag” premieras på t.e.x. vad du åstakommer reelt istället för hur du ser ut eller vilka dogmer du kan repetera. Jag har alltid, i eftertanke, valt det sistnämnda. Först som skinnskalle (uniform) med politiskt intresse (prestation),  sedemera idag som relativt vanlig knegarkille på arbetsdagarna och ypperlig gentleman på min fritid. Det symboliserar en strävan mot masskulturens normer; en individualitet baserad på kollektivitet, enkelhet och djup.

Därför har jag valt en konservativare livsstil, som socialistisk radikal. Och nu planerar jag att fortsätta utveckla min klassiska stil med saker som t.e.x. hattar, promenadkäpp, gubbkeps och andra attraljer som är stiliga och tidlösa. Och på sitt sätt filosofikt och politiskt ett aktivt val av motstånd, en anti-livsstislism som blivit livstilism rent modemässigt.

Sedan i denna ”strömning” finns det såklart många djup och dimensioner. I sexuella sfären  så är just fetisher för vissa tidseror relativt vanligt, man får anta att det är just dessa behov jag talar om ovan som skapar detta psykologiska och sexuellt spännande äventyr när typiska moderna individualister, med allt vad dagens normer innebär som t.e.x. liberal antirasism och liberal feminism, klär ut sig till SS-soldater eller hyllar 1700-talets aristokrati. Men det finns också såklart många som är mer lik mig, som inte ser detta som något primärt sexuellt (även om allt i viss mån kan om man vill dras till de dimensionerna: min utstyrsel är t.e.x. en klassisk maktfaktor och förekommer ofta som en symbol för det ytterst dominanta i t.e.x. BDSM), utan är rent filosofiska livsval. På samma sätt som vissa socialister rör sig med hedendom eller andra ”gamla seder och bruk” för att finna en starkare historisk linje att relatera till och där finner svar på interna angelägenheter.Konservatismen är som sagt ingen ideologi i egentlig mening, utan ett ställningstagande i olika frågor. Och de flesta människor jag känner, oavsett om de förnekar de eller ej, har sidor av sig som är starkt konservativa. Från lokapatriotism till teoretisk dogmatism eller helt enkelt en ”det var bättre förr”-åsikt i allt från fotboll till a-kassa och samhället i stort.

I det här fallet uppbådar jag alla fyra exemplen ovan; jag har en konservativ livsstil, jag är sexuellt dominant, jag bekänner mig till hedendom, och jag erkänner mig till att ha vissa starka konservativa sidor i allt från samhällsutveckling (ansluter mig till ”sönderfallsteorin” t.e.x) till synen på populärkultur (och rotar reda på låtar från 40-talet istället). När jag varit som mest dystopisk har jag funderat, och säkert undermedvetet siktar på, att leva ett 40-tals liv istället. Självklart sammanfaller det här också till en hel del politiska åsikter, och synsätt jag har, i allt från framlyftandet av gammal socialdemokrati till hur radikal marxistisk kamp ska föras. Och tro det eller ej, trots ett ”servicesamhälle” så ser jag föga anledning att ändra på mig, Marx håller än.

Det är en karamell att suga på för modernisternas ofta relativt humoristiska hjärnspöken som vandrar vid vissa buzzwords och antar att ”konservativ” innebär en heltäckande ideologi eller betydande med ett absolut skrik att man är ”reaktionär”. Det finns inga, och då menar jag på striktaste intellektuella nivå,  motsättningar mellan mina val/åsikter – att vända sig mot det moderna och postmoderna –  och att vara radikal marxist. Helt enkelt för att det ena rör mig som person och hur jag vill leva mitt liv (i någon form av ”introvert ensam vandrare”), det andra rör makrosamhällets ekonomiska och vetenskapliga utveckling varav min del är ett litet kugghjul i arbetarklassens stora maskineri.

Ett ytterligare tillägg för denna konservativa livsstil jag valt är självklart att jag funnit mig bättre i denna roll. På många olika sätt. Men detta är privata angelägenheter och då får man ta och lära känna mig på djupet först, och då måste vi tyvärr lämna den sekulära sfären som denna text bär med sig. ”Det privata är politiskt” enbart till den grad att om det berör andra människor negativt, mina val gör det inte, inte minst för att jag i regel behåller en viss distans mot människor och skiljer markant mellan vänner, bekanta och kamrater. Men jag uppmanar alla, oavsett nu om du är en ”fri själ” som tror dig vara unik till om du nu ser dig själv som ganska ”normal” och en vanlig konsument att masskulturen att bejaka även era konservativa sidor. Åtminstone erkänna dem. Det är en del av er själva, precis som er sexualitet och eventuella religiösa/spirituella tro och era samlade erfarenheter i livet. Och betänk de argument jag lagt fram.

Vi behöver hela människor, med insikt om sig själva likväl som sina brister (”kapitalets stank” som lenin sa) men även sin öppna och ärliga om allt från sina djuriska drifter till reaktionära sidor (kom inte med något snack om att vi inte organiserar sexister eller rasister, det gör vi!) om vi ska ta oss framåt. Människor som vågar vara sig själva helt enkelt och kan uppbåda en ”helhet” och styrka kring sig själva och sin självkännedom.

Tillsvidare ska jag fila på hurvida en fjäderpenna och bläckhorn är ett säkrare sätt att kommunicera på än t.e.x. dessa ”smarta telefoner” och gnälla om faktumet att papperstidnigen håller på att dö ut, och att folk då verkar övertagit en vana av att dra in laptopen på dass.  Och jag kommer aldrig ta någon seriöst som säger orden ”Jag är inte konservativ”. Jo, det är du. I din syn på konservatismen, eller om man så vill. Alla människors vilja att vilja behålla och vårda någonting: Jag får väl anta att i mitt fall är det framförallt arbetarrörelsens och den linjära historiens idé, blandat med lite gammal hederlig heteronormativitet och patriarkalism.

För några år sedan ställde jag en fråga till mig själv, på min gamla blogg Prolestudies, Är jag konservativ? Idag kan jag svara: Ja. Men även marxist, revolutionär, norrlänning, arbetare, hundägare och nyligen intressant av herrprodukter. Och mycket mer.

Innebär det här att jag vill återinföra kungen, förbjuda homoäktenskap eller göra en hemmafru av min kvinna. Nej. Det är därför jag är hedning, och fullständigt förkastar t.e.x. Kristendomen. De postmarxistiska argumenten däremot faller relativt lätt (”frihet genom anti-förtryck!”) jämfört med helhetssyn om vad människan är i grunden, och skall utvecklas ifrån (här får ni något att fundera kring ”urkommunismen”). Så får jag avsluta det här inlägget. Med lite frågor i luften som jag kan svara på privat, eller när jag får tid att skriva om det. I framtiden kommer jag nog skriva mer privat, det var ganska skönt för en gångs skull.

Annonser

Ljudupptagningar från föreläsningen för Studiefrämjandet i Göteborg den 27:e September

 

 

Tack till Studiefrämjandet för möjligheten att hålla föredrag för er och tack till Katarina för ljudupptagningen.

Alla delar finns på Under Sliten Fanas soundcloud.

 

Håller föredrag: VIT, ARBETARKLASS OCH SKITFÖRBANNAD

Den 28:e september kommer jag hålla i ett internt föredrag för Studiefrämjandet i Göteborg.
Temat kommer vara alienerad vit (”svensk”) arbetarklass. Det kommer vara på två timmar och en del av en heldag som kommer diskutera rasism, integration och ungdomsproblematik. Förutom mig så kommer även person prata om förorten och dess kultur och en professor presentera sina idéer i ämnet.

För att få bästa resultat på föredraget så kommer jag inte bara prata om socioekonomiska anledningar, identitet, segregation, normer och andra faktorer utan även ur egna erfarenheter som skinnskalle och politisk aktivist.

Men det räcker inte. Jag behöver höra din röst också, dina upplevelser. Nedan är en enkät med några frågor jag vill ställa. Om du tar dig tid att svara så bidrar det med ett viktigt underlag för mitt föredrag då just alienerad vit arbetarklass knappast kan räknas som akademiskt intressant. Därför behöver jag höra många, många, åsikter mer än att utgå från mina reflektioner. Alla är välkomna att delta, desto större bredd desto bättre. Enda kravet är att du i regel av andra ses som man, ”svensk” (vit), arbetarklass och befinner dig i ett utanförskap, t.ex. en subkultur, alternativa politiska åsikter, tillhör en kontroversiell kulturyttring (klotter, fotbollshuliganism etc).

Problematiken för alieneraad vita/svensk arbetarklasskvinnor kommer jag behandla i en eller flera djupintervjuer och är en seperat del.

Svara gärna på frågorna i lugn och ro. Skicka in svaren. Så kommer jag sammanställa det hela delvis för en analys utåt, men även som föredragsinnehåll i framtiden och bas för vidare diskussioner i ämnet:

Svaren skickas till: rivochslit@hotmail.com

——————————————————-

Ålder:
Yrke:
Storstad (malmö, gbg, 08) eller Bruksort/Mindre ort:
Om annan bakgrund än svensk (tex finsk/svensk, polsk, ryss etc):
Om identitet:
Känner du dig maktlös i samhället i stort och över din egen situaton?

Är en kollektiv identitet viktigt för dig?

Hur viktigt är det med Yrkesstolthet?

Anser du dig själv tillhöra arbetarklassen?

Har du en känsla av att du som vit arbetarman ”tappat ditt syfte” i det nya globala samhället?

Hur viktigt är det att vara ”påläst”?

Finns det en ”naturlig” gemenskap mellan män som helhet enligt dig?

Känner du dig dömd i förhand i vissa situationer i egen skap av vit, heterosexuell man från arbetarklassen?  T.e.x. fördummad eller skuldbelagd?

Eller känne du en sörre gemenskap med personer med samma bakgrund, klass, språk och andra identietsfaktorer (subkulturer etc) än befolkigen i stort?

Har du en känsla av att det ses  ”mesigt” eller på andra sätt icke-fördelaktigt att påpeka sin svenska bakgrund i sociala miljöeer enligt dig?

Hur viktigt är det med ritualer och traditioner som 1 maj, julafton eller den årliga spelningen för dig och din känsla av vem du är?

Är det en skillnad mellan vita arbetarkillar i storstaden och i mindre städer?

Är en stark identitet viktigt för att vara en ”hel människa” ?

Bör ungdomsgårdar och bildningsorganisationer ha i åtanke att främja en viss ”svensk arbetarkultur” på samma sätt som svart kultur framhävs?

 

Om vit kultur och subkultur:

Var formar din identitet mer än vad andra kan bedöma dig ifrån (man, vit), och hur viktigt är denna identitet i jämförelse? (t.e.x. pappa, aktivist, skinhead, klottrare, arbetare, raggare)

Hur mycket tror du subkulturer och andra identitetsskapande kulturer betyder för vita arbetarklass ungdomar idag? T.e.x. fotbollsklackar, politik och musik

Är det viktigt att poängtera att man står ”utanför” samhället för dig? Om ja, hur markerar du isåfall det?

Anser du att subkulturer och andra mer personliga faktorer är idag viktigare för en identitet än stora generaliseringar som arbetare, svensk etc

Tror du att vita arbetarklassmän i sverige kommer i likhet med engelska arbetarudomar skapa en ”egen” kultur? (chavs, neds etc..)

Tror du det finns vissa ”vita” subkulturer, som attraherar vita män främst. Isåfall varför?

 

På djupet:
Skulle du kalla dig själv optimist eller pessimist?

Har du bra eller dåligt självförtroende, känner du att du duger som du är?

Känner du att du kan prata om relationer, problem eller känslor med andra med din bakgrund?

I ditt liv, skulle du säg att du präglats av målmedvetenhet, självförtroende och självförverkligande eller har du tagit det mer ”dag för dag”?

Har du en känsla av att ”bevisa något” hela tiden, skaffa ”respekt”?

Om du fick välja mellan en fast flickvän livet ut men låginkomsttagere, eller höginkomsttagare och ensam, vad skulle du välja?

Föredrar du hellre manliga eller kvinnliga vänner?

Hur viktigt är sex för självkänslan?

Är det viktigt att vara en ”riktig man”, och vem bestämmer det?
Om segregation, rasism och relationen till övriga grupper i samhället

Tycker du det finns mycket rasism i samhället?

Känner du dig privliegiad i jämförelse med kvinnor, invandrare eller sexuella minoriteter?

Kan du känna gemenskap med ”minoritetsgrupper” hellre än t.e.x. en vit överklassman?

Är du uppvuxen med invandrare eller i en ”svensk miljö”?

Varför tror du det uppkommer spänningar mellan svenskar och invandrare som enligt vänsterns dogmer tillhör samma klass och bör dela samma samhällsintressen?

Hur stor anser du skillnaden vara mellan svenskar och invandrare, hur upplevs den i vardagen?

Vilka likheter har du med t.ex. en papperslös diskare?

Hur upplever du jargongen om mångkultur, invandring och andra kulturer är i din närhet. T.e.x. på jobbet?

Varför tror du att skillnadena mellan invandrare och svenskar lyfts fram, och inte likheterna?

Skulle du hålla med om att förhållanden mellan svensk kvinna och invandrarkille romantiseras medans relationer mellan svensk kille och invandrar tjej förtigs eller ignoreras?

Ar du hamnat i en konflikt situation där du dömts efter din hudfärg eller haft erfarenheter av annan diskriminering?

Tycker du manliga svenskar och invandrare har olika beteenden mot kvinnor?

Vad tycker du om svensk integration idag?

Kan du känna större gemenskap med en assimilerad invandrare än någon som ha stark kulturell eller religiös identiet?

Varför tror du många vita killar söker sig mot en ”svart” identitet? T.e.x. hiphop

Anser du att det satsas mer pengar och resurser på ”ghetton” och att deras situation lyfts fram ofta och mycket i jämförelse med t.e.x nedlagda bruksorter och andra klassiskt ”vita” utsatta områden? Om ja, varför anser du det?

Tycker du fattiga svenskar och ”vanliga knegare” borde synas mer i media?

Känner du konkurrens om löner, jobb, kvinnor, socialt utrymme eller bostäder med invandrare ?

Har du en känsla av att invandrare, kvinnor, homosexuella med mera får större stöd av samhället i stort för t.e.x. föreningsaktiviteter eller kulturprojekt?

Tror du att polis, domstol, arbetsköpare med mera behandlar dig fördelaktigt för att du är vit och man?

Är ”jävla svenne” lika allvarligt som ”jävla svartskalle”?

Existerar det rasism mot vita, en ”svenskfientlighet”?

Är du kritisk till invandring och mångkultur som helhet?

Är invandrare i regel fattigare än svenskar?

Hur tror du man bäst bekämpar rasism?

Hur får man svenska arbetare och invandrare närmare varandra, hur ska man lösa integratonsproblemet?

 

Om jämställdhet och förändrade könsroller etc:

Anser du att jämställdhet och feminism i grund och botten är vettiga grejer men att det ”gått för långt” på vissa punkter?

Hur ställer du dig inför faktumet att kärnfamiljen och mannens roll som försörjare (bland annat) luckrats upp? Finns det en ”manlig kris”?

Måste man ha en tjej för att vara lycklig?

Vad tycker du om att arbetarklass kvinnor genrellt får bättre betyg än män, och varför tror du att det blir så?

Tycker du homosexualitet i regel är ok men att många nya förslag ”känns främmande”?

Har du lika lätt att känna gemenskap med kvinnor som med män?

Hur ställer du dig till att kalla dig själv feminist?
Om våld och droger;
Är eller har våld varit ett inslag i din uppväxt, tonår eller vuxenliv?

Om ja, varför tror du det är så?

Löser våld problem?

Varför tror du droger används mer i dagens samhälle än förut?

Vad tror du behövs göras för att förhindra och förstöra en utbredd drogkultur ?

Alkoholkulturen är i regel stor bland europeiska arbetarmän, hur pass allvarlig tycker du alkoholismen är ett problem i samhället?

Anser du att våld, sex och droger romantiseras i dagens samhälle?

 

Om framtiden och om samhället:

Är sverige ett klassamhälle, vars ser du dig själv isåfall?

Är Sverige på ”rätt väg” tycker du?

Hur vill du att samhället ska vara?

Tycker du samhället prackar på dig normer  som är onödiga och att en ”elit” av t.ex. politiker och massmedia driver igenom förändringar som är odemokratiska?

Vad är din åsikt om män från medel- respektive överklassen? Kan man sätat en schablonbild över dem på samma sätt som vita arbetarmän framställs ofta?

Känner du igen dig i den bild som massmedia vill presentera ”den riktiga mannen”?

Vad betyder ”kultur” för dig?

Varför tror du vita arbetarklassmän hamnar i ett utanförskap?

Är vita arbetarklass män ignorerade i dagens samhälle?

Tror du att du kommer studera i framtiden?

Ser du att du har en chans till en ”klassresa” i ditt liv?

Tror du rasismen i samhället, och konflikterna i stort, kommer att öka i takt med höger arbetslöshet och högre klassskillnader?

Vad tycker du ABF, Studiefrämjandet och andra aktörer ska kunna göra för att nå ut till förbannade vita män från arbetarklassen?

 

 

 

Lite kort om vad som händer:

Hej bloggen!

Det händer lite saker trots tystnaden i just den här delen av internet. De senaste tre månaderna har jag varit med och skrivit, utvecklat och lanserat tankesmedjan Under En Sliten Fana.
Ett intressant projekt som jag hoppas håller i sig och som redan nu gett viss avkastning på åtminstone tre av mina artiklar:

Först skrev jag ett svar till en nazist som var ute och cyklade om socioekonomiska faktorer och kriminalitet. Drygt 600 läsare. Något svar på min utläggning fick jag inte.

Sedan skrev jag kort om de Högerextrema framgångarna i grekiska valet. Artiklen kommer något förbättrad och förkortat att publiceras i nästa Arbetaren.

Sedan till sist skrev jag en text om religion, kulturelativister och antityskar. Den texten skall nu översättas och spridas av b.l.a. Projekt Antifa i Danmark.

Andra ämnen jag berör på USF är saker som direkt demokrati, avsekulärisering, retorik, uranbrytningen i västerbotten med mera.

Tyvärr har jag dock legat på latsidan med arbetet i Förbundet Arbetarsolidaritet i Umeå. Mina kamrater har dock såklart kämpat på och b.l.a. arrangerat Workers Memorial Day och deltagit på Första Maj. Själv blev det båda två, fast förstnämnda på min arbetsplats, och det sistnämnda ett kortare möte i förorten jag bor i. Jag lovar dock att skärpa mig! Men livet är inte så enkelt alla gånger, och man har inte tid att göra allt hela tiden speciellt inte i den rådande livssituationen.  Aktiviteten i SEKO har också ökat marginellt och ser fram emot att träffa fler arbetskamrater desto längre tiden går!

Nästa vecka kommer jag också släppa min majkrönika på Förbundet Arbetarsolidaritets hemsida. Jag hoppas ni tittar in och gillar det! Stridsfonden har utöver det gett ut stöd till de kämpande arbetarna på Läkerolfabriken i Gävle och det ryktas nu att Umeågruppen tagit kontakt med studentupproret för sjuksyrrorna för att se hurvida fonden kan vara till hjälp där också.

I Västerbotten rullar mikrokamperna vidare. Doroteaupproret och flertalet mindre aktörer gick just ihop till ”Lapplandsupproret”. Inlandet brinner verkligen av ilska mot landstingets nedskärningar i norrland. Intressant! I övrigt så har en strid mot Scharinska vunnits och snart så är det Stadskampsveckan i Umeå. Ett intressant projekt som verkar stå sig! Förra årets föreläsningar om b.l.a. ockupationshistorien i Umeå var grymt intressant. Utöver det så verkar lokala Arbetarpartiet stärka sina positioner med frågor om b.l.a. lokala miljön och ett socialistisk industriprogram. Själv får jag se vad jag hinner med, man måste ju jobba, älska och gå ut med hunden också!

Ta vara på er nu. Äntligen är våren här.

Julpub den 10:e, kom förbi!

Överlevnadstips i höstmörkret

Såhär i höstmörkret så märker man en hel del saker. Bland annat att det är varmaste november någonsin i Sverige. Sju plusgrader en månad innan jul tyder på en hel del skrämmande förändringar. Men utöver det så lägger man även märke till mindre charmanta fakta som att det är kolsvart när man går till jobbet – och kolsvart när man kommer hem. Mörkret gör sitt för psyket, och jobbet också. Många har inte haft någon semester alls i år, nyanställda och osäkert anställda till exempel, andra har långt kvar till någon ledig dag med fullspäckat arbetsschema över den kommande julhelgen. Andra klarar inte av pluggstressen som infinner sig vid den här perioden och befinner sig i ett konstant ”workmode” med arbetsdagar upp mot 18timmar/dagen.

Därför behöver vi tips på hur vi klarar vår vardag. Främst på arbetet (där vi ändå verkar spendera hela våra dagar) men även utanför. Det här är ingen månad som annars kommer ta någon nåd på nån där ute.  Nästa månad är årets dyraste till exempel.  Några tips på survival skills i höstmörkret kom in till mig när jag frågade runt bland mina vänner. Det var bland de bästa tips man kunde få:

  • Börja träna / höj endorfinnivån i kroppen genom fysiska ansträningar
  • Ät kosttillskott som Omega 3, som också lindrar mild depression
  • Johannesört, rödrot och andra prylar på apoteket kan stabilisera humöret något
  • Gör alla privata telefonsamtal på arbetstid, maximera att göra ”tråkiga saker listan” på arbetet eller på fikarasterna
  • Man går ALDRIG på toaletten på fikat
  • Ladda hem ny musik, spela konstant nostalgisk och energirik musik som triggar igång flams, minnen, styrka o.s.v.
  • Har du möjlighet, ha sex, onanera, håll ditt sexuella vid liv på arbetsplatsen. Allt från att läsa porrnoveller på mobilen (eller film för den delen)  till, om du är singel, fixa ligg. Fy fan för att ruttna på arbetet. Håll lågan vid liv till partnern där hemma eller på mobiltelefonen.
  • Drick INTE alkhohol då det triggar igång vilande depressioner många gånger och tar musten ur din fysiska och psykiska styrka – vila istället
  • Läs böcker. Glid in i en annan värld eller helt enkelt läs böcker som du  blir bättre och smartare av. Om du har ork, gör det på bussen hem, annars:  sov och vila.
  • Försök sova över hos vänner närmare din arbetsplats, arrangera sovmornar åt dig själv
  • Kolla upp och utnyttja rättigheter du har på jobbet. Vad använder ni friskvårdspengarna till? Har ni sådana pengar? Den 1 Januari byggs det upp en ny pott, så passa på nu att ta ut de pengarna för att t.e.x. kunna träna på jobbet, eller köpa utrustning eller fixa massage.
  • Köp filmer på subdvd.com och utforska någon ny filmgenre du missast typ svensk Sexploitation
  • Var spontan. Ta bilen (om du har en) till en okänd destination, köp en resa, hör av dig till en gammal vän, behåll tonåren – gör saker du gjorde då, försök komma på något ”oväntat” varje dag. Lev! Och ”Lev mer!” på jobbet.
  • Family Guy, South Park, American Dad m.m. är i produktion igen tillsammans med en hel del bra serier. Se dom. Skratta.
  • Slötitta ALDRIG på TV. Om du ska se något. Bestäm själv vad, hur länge och med vilka. TV är i regel bara deprimerande.
  • Bryt alla mönster – prata med någon okänd. Grannen, arbetskollegan..vem som helst.
  • Våga skratta. Åt allt. Speciellt din situation.
  • Skriv en text, måla, bygg något. Håll kreativiteten vid liv. Gör det bara för dig själv, ingen annan.
  • Det är sjukdomstider, man kan bli allvarligt sjuk med långdragen förkylning t.e.x. Istället för att trilla dit, och offra helgen på det, sjukskriv dig och vila. Det är inte värt, ingen kommer tacka dig om du arbetar ihjäl dig och blir sjuk.
  • Ta ”mikropauser” och Pauser så mycket du kan i ditt arbete. Som sagt: INGEN kommer tacka dig om du blir långtidssjukskriven eller bryter ihop.
  • Satsa på extra gott fika på jobbet, fixa den där extra goda kaffekoppen, sätt upp det där plakatet, skriv ut den där artikeln, prata om hur det är på jobbet. Skapa rörelse.
  • Gör motstånd. Allt ovan är att göra det. Låt inte hösten eller arbetet knäcka dig.

Ärkefienden – ”den rika snubben”.

I hela vårat liv har vi satts i jämförelse med dom.

Som barn var det dom satte standarden vilka leksaker och saker man ”skulle” ha och kunna göra. Prinsessan valde aldrig en bonde. Man skulle vara Prins.
Som tonåringar såg vi att de, trots, att de festade mycket fick höga betyg – då de hade hjälp hemma. De hade alltid rätta kläderna, rätta språket, nyaste prylarna. Vi såg också hur ett helt samhälle glorifierade dem och höjde de till skyarna via musik, tv-shower, reklamer och kärlekssagor. De kunde ha olika utseenden, olika former, men samma innehåll. Det framgångsrike rike – den fattige värdelöse.  Sen kände vi hur varje gång vi satte oss på någon restaurang eller pub, genast blev inkomstindexerade och jämförda med dom, av kvinnor vi sökte uppmärksamhet av. Hur många gånger en kvinna vänt på klacken och lämnat en arbetarman på mindre än en minut för en tjockare plånbok vid bardisken är för deprimerande att tänka på. Kärlek räknas inte, i en värld där allt utgår från deras premisser av vad det är. ”Horor” har bröder skrikit i frustration, av exkluderingen, av att ställas utanför vad en liten elit bedömt som ”framgångsrikt”.

Sedan som vuxna så hör vi ”hur vi borde vara” – allt från att vi snusar, till hur vi pratar, till vad vi tjänar och  har på oss och vad ”vi borde” göra på vår lediga tid. De hade tid, vi sålde våran.
Några av oss fick bittert erfara kärleksrelationer slitas upp när mer ”framgångsrika” män tog våra flickvänner, fruar och älskare ifrån oss. De hade tid, vi sålde våran. De kunde ersätta den tid de arbetade med pengar och flådliga prylar, det enda vi kan erbjuda är ett arbetarliv till våra kvinnor. Ett hårt, slitsamt, liv. Ett äkta liv. Ett liv som skrämmer, och hotar, dagens illussionssamhälle. Ett liv som erbjuder mycket, men i allt arbete och tunga tider, riktig, levande, kärlek och lojalitet. Vi är inga produkter.

I media har vi lärt oss att försöka efterapa dom och lärs oss ”vad som är fint” och ”hur man ska vara” för att förtjäna t.e.x. ”kärlek” och ”framgång”. Begrepp som bara sätts i relevans med, just dom. När de flinar från Dressmanreklamen eller med blekta leenden från tv-apparaten  spänner de flesta av oss valkiga händer i rent förakt. Vi har inget gemensamt med dom.

Vi lärde oss att bittert hata. Det var inte sällan man blir eller blev ryckt i örat för ”homofobi” när man vände sig emot de normer kräken krälade fram på och haspla ut sig ”bögjävel” mot någon till androgyn överklasskille som struttade fram i tv rutan eller satt på krogen och skröt över sitt IT-företag. ”Konservativ”, ”Bakåtsträvande”, ”Intolerant” – överklassen har alltid haft peruker och kitsch. Vi har alltid haft ryggont. De har varit pigga, vi har varit trötta. De har haft pengar, vi har gett dom våra. De har haft kvinnor, vi har förlorat våra.

Allt är i direkt relation till överklasskillen. Det är våran ärkefiende.  Det finns inget broderskap, ingen ”given manlig gemenskap”. Det kan aldrig finnas någon fred.  Vi hatar dom. De har förslavat oss i hela våra liv, förminskat oss och försvårat våra egna, sanna, sidor att explodera ut i kreativitet och skaparglädje.  Helt enkelt för att det aldrig duger. Det duger för oss, det duger som snusen under läppen eller trötta steg hemåt efter jobbet eller som korv och makaroner. Vad vi är, och kan bli, kan aldrig sättas i relevans vad de försöker göra. Våran värld skulle se så annorlunda ut.  Det är vad vi är – och vi ska aldrig skämmas. Det är dom som gjort oss fula och vedervärdiga, helt enkelt för att de aldrig kan se det vackra i det ärliga, sanna, riktiga, livet. De förfasas över sanna ögon,  tårar, blod – men även kärlek, lojalitet och sann vänskap. Allt för dom är en lek. Vi slutade leka sekunden vi såg dem första gången.

Det är därför den kvinna som väljer att stanna med en manlig arbetare är den finaste och underbaraste vän du någonsin kan få.  Det är i den kärleksakten, som vi manifesterat vårat motstånd.  De slåss mot sin egen muterade, vidriga, fiende, vi slåss mot våran. Våra verkligheter måste vinna.

FAS Umeå har skaffat en blogg

Följ arbetet i Umeåavdelningen av Förbundet Arbetarsolidaritet på våran blogg.
http://arbetarsolidaritetumea.wordpress.com/

Min blogg är helt fristående från lokalavdelningens, jag delar inte alla åsikter med förbundet (men de flesta), jag skriver som privatperson och så vidare. Jag tycker däremot att verksamhetsåret hitills har varit riktigt tillfredsställande för att vara en så pass ung lokalorganisation. Nu satsar vi på vår vinterkampanj (som kommer avslöjas på FAS Umeå’s blogg snart!) och den kommande vinterfesten 🙂

Minnen från kampen mot EMU/EU

1994 var jag 12 år gammal och det var då som min politiska världsbild byggdes upp, precis som för de flesta andra i den åldern.

Mitt starkaste minne från den perioden fram till 2000-talet skulle vara färgat av kritiken mot EU och det motstånd som också föddes ur den bland mig och mina kamrater. Det enda andra exempel på faktistk praktik i den åldern och under de åren, är en skolstrejk som utmynnade i en demonstration som ockuperade hallen i kommunhuset i Umeå, med väl valda ägg kastade mot polis och politiker.  Resten var färgat av en intensiv känsla av orätt i och med vårat EG inträde och mer eller mindre en känsla av Invasion när EMU kom på tal.

Förutom enstaka valplakat och de pins som förnedrade b.l.a. Carl Bildt och de klassiska ”Nej till EG”  som jag minns via mina bussfärder till och från skolan så minns jag EG-valet 1994 förvånansvärt väl. Jag minns hur jag förvånandes över ”demokratin” i och med att vi gick med i EG trots att valsiffrorna var i princip nästintill lika stora. 1994 var alltså året jag för första gången ifrågasatta demokratin som fulländig. Det var också då den djupa känsla för orätten mot Norrland drogs igång.  I de vardagliga diskussioner som uppkom snappade jag snabbt upp faktumet att hela Norrland, då liksom nu, röstat Nej till EG och många omkring mig muttrade ilsket om att det var fel att man trots så pass lika röstresultat gick med, och trots att en hel landsände sagt tydligt nej, gick med i projekt få ens visste någonting om. Det var alltså då min ”seperatistiska” sida också skapades.  Propagandan från bland annat Ronny Eriksson och andra Norrlänningar på lokal tv’n om ”kapitalistprojekt” och ”toppstyrning” sög jag till mig från första början i min politiska skolning.

Men jag verkade leva i värld av koncenus. Ingen jag visste i min omgivning verkade speciellt nöjd över valet. Agget mot Högern var stort runtomkring mig. Sverige låg svallvågorna efter den första moderna kapitalistiska krisen och det verkade hända saker runtomkring mig konstant. Jag minns dock en tydlig känsla av ett politiskt koncenus i den lilla bruksorten – EG var ett jävla helvete.

Några år senare när jag börjat gymnasiumet så flimmrar minnesbilderna upp igen. EG har jag omformats till EU i min värld (trots att EG redan i EG valet blivit EU). I skolan ska nu denna Union vara ett måste på samhällsdiskussionerna som jag tidigare varit relativt ointresserad av (innan dess var det främst Historia jag intresserade mig för) – men här börjar det hända något.

Åren i hög och mellanstadie har sakta men säkert bidragit till ett ökat politiskt intresse – hemma har jag hittat tidningar från fackliga pressen och flamman. Mina föräldrar är båda politiskt aktiva, diskussionerna hemma har fått mig att snegla bort från de tjocka böckerna om ”världshistoriens abc”. I ett svagt ögonblick när jag går högstadiet drar jag mig mot Ung Vänster, och sedan RS (numera lokala Arbetarpartiet) – men när jag börjar gymnasiumet har jag tack vare flera besök i skolbiblioteken blivit mer dragen åt Anarkismen det sista året på Högstadiet  (”Syndikalismen” av Daniel Guerin minns jag sedan mellanstadiet).  Något som inte minns märks genom att jag blivit punkare (sedemera skinhead) på heltid och inte bara lyckats elda upp svenska fanan och göra en musikteater som handlar om att avrätta kungen (med synthljud som k-pistskott i typ 10 minuter i rad) på musiklektionenerna utan också med mer eller mindre politiska ”utspel” av väldig låg nivå i stuket ”kapitalistjävlarna ska skjutas” och spela in falska videos när Hitler tar över makten i Sverige (Om jag minns rätt, med en EU fana som armbindel).  Sista året får jag också tillbaka en bok jag skrivit i på lågstadiet om ”vad jag vill bli” där står det ”jag kommer bli fabriksarbetare”. Inget ”vill” utan ”kommer”.  Det är den sortens karaktär som nu möter den andra vågens EU motstånd på gymnasiumet. Den första ebbade ut 1995 efter första EU parlamentsvalet.

Det är valåret 1998 och jag har just börjat gymnasiumet och är rakt på väg in i en politisk smäldegel. Nu är det mitt i Umeås ”glansdagar” med militant veganism, en rörelse som lika gärna kan vara på månen när jag förbereder mig för mitt livs första seriösa politiska debatter. Mina motståndare är inga andra än Egil (moderat) och Anders Ågren (numera Moderat ordförande för västerbotten. Politisk idol: Margaret Thatcher). Jag minns väldigt lite om debatternas innehåll, förutom att de var hårda, stundom väldigt hårda. Men de hjälper mig också. Som lärare är det deras plikt att lära mig debattera, diskutera och kritisera. Det tackar jag dom för.  Men inte minst så har EU-frågan blossat upp rejält. Alla partierna har frågan på agendan om ett kommande EMU val och nu har också EU’s effekt på Sverige börjat kritiseras, med ett till kommande parlamentsval till EU året därpå. Det hela utmynnar i att EU blir en av valfrågorna det året – ett faktum som inte minst sprider sig till skolmijön där jag inte bara avhandlar en hel del heta debatter i ämnet, utan även får en rejäl omgång i hur bra EU är och manas skriva en uppsats om EU’s historia och hur ”EU är grunden för freden i Europa”. EU ska ”normaliseras” 1998 enligt den politiska statsmakten. Att genomföra det på en skola där 13% i skolvalet röstade på KPLM(r) (V fick något kring 40%) cch som ligger i ett kärnområde för EU motståndet kan dock leda till en hel del svårigheter..

Här händer saker snabbt. Valåret 1998 blir också året då jag börjar delta på de första antifascistiska aktiviteterna – främst mot Ny Demokrati – som resulterade i ett tumult på Umeå torg. Vad jag minns så var vi gott över 100 personer som gick från skolan samtidigt för att helt enkelt ”ge oss på” NyD, helt oorganiserat.  Samtidigt skickas vi elever ut för att ”intervjua” och ”lära oss” från de parlamentariska politiska krafterna. Det hela slutar i att ett flertal elever helt enkelt kutar runt mitt i ”den demokratiska processen” och genomför valsabotage mot i princip varenda parti. Jag tror en valstuga brann? Åtminstone en tippades över och några andra limmades.  Det hela framträder som ganska oskyldigt i historiska backspegeln men sågs nog som ganska radikala grejer av offentligheten – de som gjorde det kände dock att de agerade i ett politiskt koncensus. Få, om några alls, minns jag öppet tog ställning t.e.x. för borgeliga partier. Än mer EU.

Den s.k. ”autonoma” rörelsen lyser med sin frånvaro trots en väldigt politiserad tid i Umeå. Åtminstone ser inte vi den. Vi som gör det hela verkar vara främst skolungdomar som tidigare varit inblandade i en skolstrejk och som fått erfara en ganska turbulent tid med kris, EU val och besvikelse på sossarna i bagaget som vi tagit med oss hemifrån. Några är partiungar som jag som främst pratar om Vänsterpartiet och då Ung Vänster – utan att ens sett dom någonsin.  Samtidigt så verkar en koncenus finnas omkring oss att just EU är grunden både för krisen, sossarna och t.e.x. att Ny Demokrati visade sig i stan.  Känslan av ett EU ”invanderar och förstör” är en ganska lämplig och passade term. Det här blåses säkert på underifrån i de offentliga debatterna som är på den här tiden om hur EU kostar pengar, hur onödigt styret är och hur valet 1994 borde ha gjorts om. Om jag inte minns helt fel är det här året EU också försökte förbjuda snuset? Någon ”politiskt medvetenhet” på ett djupare plan existerade inte.

1999 sker då parlamentsvalet till EU och precis som i den förra omgången så dör politiken ut en smula efter något år. Jag minns dock tydligt hur jag och en kamrat, av de få som fortfarande intresserade sig deltar i en EU-protest kring 2001 – vi såg väl ut som VAM ungefär och hade en banderoll med texten ”EU ut ur Sverige” vilket i dag nog skulle tolkas som något från Nordisk Ungdom. Det var rena klanterier från våran sida som såg oss som syndikalister. Jag tror dock någon gammal antifamänniska kan ha kvar de bilderna då vi blev fotade en hel del då vi stack ut från alla andra då vi bar balaclavas m.m.

Jag intresserar mig för andra saker kring 2001-02 som öl och kvinnor och drar mig undan politiken ett tag  innan jag återkommer i södra sverige baserat på andra sakintressen. Musiken som inspirationskälla och åsiktsbärare behåller jag dock och jag bibehåller en kontakt med kamrater som b.l.a. åkte ned till Göteborg (jag var full på hultsfred och tillsfreds med mig själv för det).

2003 är det EMU val och det är och kommer nog vara första gången jag röstat och det faktiskt gick vägen då vi vann valet med ett tydligt ”NEJ!”. Jag minns  hur medierna både före och efter valet slog ned på moståndare som ”dumma”, ”tröga” och ”konservativa” och hur TV4 åkte till norrländska arbetarorter för att i princip fördumma befolkningen. Samtidigt satt samma kostymklädda, slickade, borgare som vanligt i tv sofforna och hyllade EU.  Jag tror jag deltog i någon demonstration men jag inte minns inte tydligt. Just under den här perioden bar jag mina åsikter tydligt men kan inte minnas så mycket mer än att det var en ganska bråkig och stökig tid. Det var väl antifascismen som dominerade min politiska världsbild. Men jag minns glädjen över vinsten – just då trodde jag aldrig att vi skulle kunna vinna någonting. Jag satt nöjt hemma med en ”Class War” t-shirt (som ersättare från min tid som 15 åring med ”Class War” på nitpajen) och drack öl minns jag. Och njöt. Fullkomligt njöt. Över att se överklassbratsen få sig en käftsmäll av rang. Och hur politikerna beklagade sig och ojjade och lovade ”att övertyga alla där ute” som inte ”förstod” hur ”bra” EMU var.  De förlorade, vi vann! Och konsekvenserna av det vet vi idag!

Och det är den vinsten jag vill tacka alla er som röstade NEJ för. Tack! Vi hade rätt! Hela tiden!

Lyckad föreläsningturné avslutad

Hej allihopa.

Nu är jag och min kamrat tillbaka från föredragsturnén. Av alla mått mätt var det en riktigt lyckad och välorganiserad resa av högsta klass.  I synnerhet antalet och kvaliteten på olika lokaler var anmärkningsvärd från ett svenskt perspektiv. Vi har mycket att lära av logistisk och organisering av våra utländska kamrater när det gäller lokaler, merchandise och andra ”basfunktionella” behov (tex tidningsproduktion)  som är ett måste om vi ska sikta på att bygga upp ”ett samhälle i samhället” – inte minst att de lyckats radera bort ”hippiestämningen” till fördel för snyggare lokaler, bra utbud och billiga priser. Ingen av lokalerna var svåra att nå till eller exkluderande utan drevs effektivt i stadskärnorna (ett t.o.m. ett arbetarkooperativ) – mycket, mycket, professionellt!

Ett extra tack till Keja, Liam Heffenan, John Black, Mickey & Fiona  och Colm och Co för att de bjöd på husrum och sällskap i de olika städerna.

Nedan är lite statistik:
Stockholm ~ 30 personer (Kafé Hängmattan, arrangerades av AUF Stockholm)
Dublin ~ 40 personer (Connolly bookshop)
Belfast ~ 30 personer (Workers Co-op)
Derry ~ 20 personer (Puben Sandinistas, Föredraget i Derry spelades in)
London (Queens University) ~ 50-60 personer

Tidigare hölls även ett föredrag i Umeå för en mindre skara.

Föredraget behandlade i korthet:
– Fascismens omformering, taktiker och strategier och infiltration från 60-talet tills idag
– Formeringen av två högerextrema rörelser i början av 2000-talet och uppbyggnaden av ”Counter Jihad” rörelsen
– Exemplet Casa Pound som internationell katalysator, nytänkare och samarbetet med den Italienska staten samt exempel på andra ”moderna” organisationer med likheter t.e.x. Freie Kamratschaften/NPD samarbetet och franska Identitärerna samt parlamentariska exemplet från Finland.
– Olika former av Infiltration och inspiration i folkrörelser och vänstern som används idag t.e.x. fackföreningar och solidaritetsrörelser
– Det fascistiska våldet idag, och hur det samverkar med en fredligare populistisk högervåg
–  En förklaring av de metapolitiska målsättningarna och Gramscis inverkan
– En analys över den moderna fascistiska organistionen på lokal och internationell nivå
– En kortfattad ”vad bör göras?” analys som inkluderar en kort diskussion om skillnaden mellan liberal och socialistisk antifascism/antirasism.

Efter denna turné planeras ytterligare föredrag runtomkring i Sverige b.l.a. Göteborg.
Vill ni boka ett föredrag hör av er till cecilia@anerodkultur.se
Eller direkt till mig.  De här föredragen är gratis men som låginkomsttagare tar jag gärna emot resebidrag/ersättning.

De olika föredragen innebar även såklart en hel del positiva möten med kamrater som resulterade i en hel del idéer för framtiden. Inte minst blev jag inspirerad över vad jag fick veta om nystartade Casa Rebelde och olika projekt som är igång som behandlar en betydligt bredare verksamhet, t.e.x. hur man ska kunna arbeta lokalt och etablera en stabil grund för olika organisationsformer. Förhoppningsvis kommer dessa idéer komma väl till pass framöver 🙂

I övrigt så fortsätter verksamheten i Förbundet Arbetarsolidaritet Umeå. Snart kommer vi presentera vår lokala blogg och förutom basarbete såsom propagandaspridning  förbereder vi arbetet inför nästa stridsfondsfest (de två tidigare drog ca 80-90 pers var), en föreläsning om arbetarrörelsen av Marcus Zingmark från Socialisterna och ett samarbete med lokala Roller Derby laget. Vill ni bli aktiva så är det bara att kontakta oss på umea@arbetarsolidaritet.org.